Vem är blåst?

Det kommer knappast hit några av dem.
De stannar och kämpar.
Mot alla odds och orkanvindar, kommer de självklart att leta, samla, tigga, och kanske köpa de träpinnar och murstenar de kan komma över.

Inte kommer vi att få något bekymmer med det!
Inget bostadsområde i närheten kommer att befolkas av folk med "fel" färg, på grund av en orkan över Filippinerna. Oroa er inte för det.

"Det är bättre att hjälpa dem i sitt eget land, istället för att släppa in dem här", brukar det låta....

Filippinarna kommer nog inte... utan stannar och behöver hjälp i sitt eget land, gissar jag.
Perfekt! Nu fick vi väl som vi ville ändå?


Får de någon hjälp nu då, eller hur var det?
Vi ville ju det nyss, som det lät...

Strålande tider Härliga tider

Två pojkar pysslar med sina bilar.
Det ser ut som tävling?
Ja, ett visst mått av tävling måste det vara...

Eller så är det bara en lek, på fullt allvar?

Kvinnan ser på dem med kluvna känslor.
Lek eller allvar... tävling eller fint kamratligt samarbete?

Hon blir inte klok på dem.
Man märker det på hennes försiktiga små frågor.
Hon pejlar av lite genom att komma ut med kaffe.
Finurlig kvinna.
Men klok på dem....nja.

Man skall aldrig sätta in oss i något fack, alltså.
Vill vi vara pojkar, så är vi! Eller män...
Sonen är vuxen, på sitt sätt, och jag är precis som jag vill vara...

Det är viktigt att njuta när man monterar på varsin uppsättning extraljus.
Sonen pysslar.
Jag tävlar!

Mina lyser, medan han målar järn.
Vann jag? Eller var det han?

Meningen

Meningen är säkert att man skall känna betydelsen av att det man gör har någon slags inverkan på något, och i och med det konstaterar jag att det blev någon slags, om än lång, mening av detta.

Byväg

Det jag skrivit är kvar. Stenar blir kvar. Det var bara jag som var borta.

Jag kollade bara om en bild jag knäppt för några år sedan fanns här, men det gjorde den inte.
Var är den? Det var några stora stenar som jag ville se.

Stenar är beständiga, och har förmågan att kunna vara med på bilder från olika sekler.
Jag kom på att om jag jämför några rejäla stenar på en gammal och en nyare bild, så borde det gå att utröna om bilderna är tagna på samma plats. Det är för mörkt att gå ut och se stenarna nu ikväll, så jag letade efter min bild här...

Om det nu är samma plats, så har det verkligen hänt grejor på 120 år. Det var liksom det jag funderade på. Kan det vara sådan skillnad på växtlighet, vägen och lador?

Jag har hittat en gammal bild på nätet, kanske med en vy över delar av min by. Och alltså med många stora stenar. Tyvärr inga byggnader, förutom en gammal lada som sedan flyttats eller troligen rivits.
Det är vad jag tror, alltså. Och att den är tagen från det som sedan blev min tomt.
Men säker?...nej, absolut inte. 

Jag går ut och tar en ny modern bild i morgon. På gamla stenar i nutid.
Dåtid och nutid i samma dator. Helt jämförbart.

Hästskjutsen på den äldre bilden har kommit en bit på väg. I morgon kan det komma en fyrhjuling.

Problem med häcken

Jag är förkyld.

Det är nog inte Spanska sjukan, utan troligare enklaste Spanska förkylningen.

Sonen släpar hem skiten. Nu en förkylning från träningsläger på solkusten. Ett stycke fjuttsnuva.

Typisk snuva, sprunget ur elitidrottande och galenskap.

Kallur var där. Nog fattar man väl varför hon var där? Snuvan, så klart! Hon måste bara legitimera sin frånvaro från arenorna genom en äkta Spansk snuva. Hon har brist på nya idéer.

Hon struttade runt och visade lite svikthopp för ungdomarna, och sen var det golf för hela slanten. Huvudsaken var att hon blev lite lagom förkyld av den lilla ansträngningen.

Jag tycker att det är lite som på gamla hederliga mellanstadiet, när man ville stanna hemma en dag. Snuva, eller ännu bättre, halsont, gjorde susen! Ingen kollar...

Jag har möjligen Kallurs snuva, eller troligare någon helt annan variant, men behöver inte alls den för att stanna hemma från jobbet. Skulle jag vilja stanna hemma från jobbet, behövdes inte något sådant. Då skulle jag verkligen vara mycket, mycket sjuk...

Ändå skulle jag kunna ta en kvalitetsdag komp, t.ex. för att umgås med sonen eller dottern på höstlov. Det blir väl mindre behov av halsont och liknande.... Jag skulle till och med kunna säga som det är, i ledighetsansökan?

Blev lite osäker om det sistnämnda verkligen funkar... så snuva kanske bör finnas med i bakfickan ändå?

Jag jobbar i morgon! Frisk och snorig.

Nästan

Jag tänkte försöka att leva i celibat under ett år, bara för att prova hur det kändes. I och med detta avbröts det efter ca elva månader.

Meningslöst experiment! Inget hände ju...

Det hade varit värre att prova på det i verkliga livet, men tanken föresvävade mig som tur aldrig. Skrivcelibat däremot, var troligen helt riskfritt. Utan biverkningar och säkert totalt meningslöst.

Det fyllde väl något behov det med...

Scania i fusion

Det är livat värre!...... Man kan väl inte sitta och plita ner allt, om inget särskilt händer?

Det är väl tur att inget särskilt händer? Speciellt eftersom man inte vet vad som händer. Speciellt som det kan hända så makalöst oförberett. Till exempel som i Harrisburg. Speciellt som i Harrisburg!

Sannolikheten är så oförskämt liten att det skulle hända, så det hade inte ens hänt. Om man skojar om det.

Och nu är det vinter. Det blir på något vis ändå värre på vintern, även om det pågår året runt.

Om det är så förbannat svårt att värdera ett eller flera människoliv till mer än värdet av två sekunder... hur tänker man då?

Om det bara är två sekunder man byter åt sig, hur skall man förklara sig i rapporten efteråt? Om man nu är kapabel att förklara något alls. Folk vill nog ändå veta hur....

Jag önskar att folk visste vad man har att byta med i trafiken, och även hur man byter.

Man kan byta åt sig minst tre sekunder genom att hålla avståndet. Och någon sekund till genom att anpassa en inbromsning. Mjukt och fint, säkert och skönt?

Någon sekund till kan vi byta åt oss genom att lugna ner oss, och verkligen glömma att irritera oss på andra. Och genom att planera någotsånär inför nästa stopp. Är vi kanske redan i Harrisburg?

Skit i Harrisburg! Nej, nästa gång är det en timmerbil. Vad har vi då gjort av sekunderna?

Några få sekunder, enkla att byta mot något som blir så meningslöst, men som ändå blir kvar för evigt. Några sekunder, byts mot några personer bara... amatörer i förhållande till tungviktarna. Scania!

Har man fått körkortet..bara sådär?....eller är man trots allt vuxen, men i yttersta hemlighet?

Jag funderar mycket på livet. Det tar några sekunder, men det är det värt.

Las Palmas

Missbruk beivras! Så brukade det stå på anslag, lite här och där. Först någon förklarande text om hur man skulle göra, och sedan detta som slutknorr. Gör det så även nu?

Jag kommer inte på något på rak arm, men det skulle inte förvåna mig om jag i morgon ser flera sådana texter.

På toan?...personalparkeringen?...matväskan?... eller på tuggummipåsen?

Det låter allvarligt... Missbruk beivras? Och så var kanske meningen med texten? Man borde alltså dra öronen åt sig, istället för att hänge sig åt missbruket i fråga? Det är en riktigt vass uppmaning, hur som helst.

Jag undrar hur många sådana skyltar, och anslag som satts upp? Just som en skarp uppmaning att avstå från något som platsen, eller prylen ifråga, inbjuder till. Lite barsk, och rätt negativ i tonen.

"Hallå där, vännen! Ta bara lagom med papper, så räcker det även till den som verkligen behöver det. Någon kan vara risigare i kistan än du, och då har man det inte lätt, sörru."

Tack på förhand, Beivringsmyndigheten.

....Men det skulle ju inte funka heller.

Inkonsekvensen slår till

Satans mörker. Jag ser inte framåt som jag borde.

När försämringen kommer smygande på en, kan det vara svårt att märka det. Men nu har det snabbt blivit rent uselt, så att till och med jag reagerar. Det krävs omedelbara åtgärder!

Jag talar naturligtvis om min gamla bil, och inget annat. Belysningen felar å det grövsta på ena sidan.

Den har som standard en rätt dålig belysning, men nu har det gett upp nästan helt på högra sidan. Naturen, eller snarare tidens tand, har stulit drygt en halv reflektor.

Grå... plast? fungerar dåligt som reflektor. Och ännu sämre blev det sedan jag försökt att torka bort det jag trodde var smuts i lyset. Det jag trodde var lort, var bara rester efter det blanka, som skulle bidra till en upplyst väg. Puts väck!

Om jag hittar vägen i skumrasket, inköps i morgon en fin strålkastare, ny eller bättre begagnad. Det skall inte fuskas mer med mörkerkörningen!

Ja, det kan gärna bli en ny. Inget fusk, alltså.

Nu måste jag fundera en stund på vad som slagit mig... Någon slags insikt, här i skumrasket?

Det är mycket som slår en. Och på så många olika sätt!

Tresekundersregeln minns jag.

Sonen pluggar på lovet! Han tragglar körkortsteori.

Först skall traktorkortet klaras, och sedan väntar vanligt bilkörkort. I tur och ordning, och utan bestämd tidsplan. De tar det i egen takt, på lektionstid.

De har flera år på sig, men det hade inte jag! Jag hade ju bara tre månader....för när 18-årsdagen infann sig, beställde jag genast uppkörning, efter tre månaders övning helt privat. Sådant gjorde man själv, på den tiden.

Teorin läste man själv, om man trodde på det, och jag trodde ju på allting. Bara det gick fort.

Jag bara läste boken framlänges och baklänges, massvis med gånger. Och sedan lite på tvären, ungefär som normal bilkörning skall utföras...Och jag blev lugnare och lugnare. Allt kunde jag, i princip utantill.

Var det nåt jag var stupsäker på att inte missa, så var det teorin. Det fanns inte på kartan att jag skulle kugga mig där. Helt klart!..som korvspad....var det...

Inte så konstigt då, att det praktiska körprovet kändes som en mardröm, eller som en läbbig svartvit gammal film, helt utan vänner och bekanta. Där var det ensamt och kyligt. Frossa!

Besiktningsmannen skrev och skrev. Skrev lite till...och på den tiden fick man kortet direkt i handen. Man var vuxen!

Eller... Bilförare.

Stärkelse

Okej då. Det är lite att pyssla med. Potatis...lite fordon...utvecklingssamtal....skuldror...jobb...

Potatis inköps, från lastbil, för att slippa bära påsar från affären. Det är klart med detta i och med dagens inköp, som täcker hela den här vintern. Pärorna ligger strategiskt förvarad i potatiskällaren, med direkt ingång från smörjgropen. Klar att fritera...

Jag spanar efter en Amazon.... men fredagens exemplar föll mig inte i smaken. Det sa inte klick...

En ömmande skuldra ger sig äntligen. Jag ignorerade den, bekämpade den, lurade den, försökte att mörda den..glömde den, och idag är det helt okej. Taktiken fungerade perfekt...

Mellansäsong

Är det bra eller dåligt?

Det är en del kvar av sommarhalvåret som skall avslutas. En del bråte och pinaler som skall sorteras in under tak. Förvaras, respektive slängas. Det sistnämnda är enkelt och snabbt gjort.

Det är inte mycket att bråka om. Småkrafs egentligen.

Jag behöver inte göra så mycket inför vintersäsongen heller. Inte mycket alls.

Småkrafs.

Och så finns det de som tycker att det är lika bra att gå i ide. Gärna ett halvår, minst.

Har de inte fått grejorna i ordning?

Centralen

Det stinker!

Jag skall göra en lista på det som osar har i huset:

1) Kvällens matlagning, bestående av välstekt chorizo med tillbehör.

2) Värmebehandlad innebandyklubba. Med hjälp av en ansträngd hårtork.

3) Smältlimpistol till klubbladet. Modell skorsten...

4) Fiolrengöringsmedel, med drag av djungelolja, väl i klass med tårgas.

5) Träningskläder, arbetskläder och juniors skor...

Punkt 5 har sin bas i hallen, medan resten förpestar köket.

Det är mycket som sker i köket, utan att man tänker så noga på det. Exempelvis trä- och syslöjd, motorrenoveringar, skidvallning, båtbyggen, luftgevärsskytte och hemkirurgi.

Inte händer väl allt samtidigt, för böveln, men det kan ju komma lite stötvis. Särskilt de sistnämnda två aktiviteterna.

Emellanåt är det ren stiltje där vid köksbordet, och det är då familjen till exempel kan samlas till en gemensam måltid. Precis som alldeles nyss, innan aktiviteterna brakade igång. Vi satt samtidigt vid dukat bord och åt korv och potatis med spenat och senapssås.

Tänk att vi var hemma samtidigt? Och att vi åt samtidigt? ...istället för att blanda betong, limma ett dragspel eller svetsa ihop en trasig grep, där på diskbänken.

Jag gillar köksarbete skarpt, men det blir ofta ett tungt os i hela huset efteråt.

Extra ljus

Nu när jag ovanligt tidigt har bytt till vinterhjul, så kommer det troligen att bli rätt snöfattigt framöver.

Skall vi gissa på snö tidigast till Lucia?

Ärligt talat, så vore det inte riktigt rätt. I november kan gärna täcket få falla. Jag gillar ju snö.

Lucia har däremot ingen talan i frågan. Hon får, liksom snön, bara lysa upp världen på sitt sätt när det är dags. Det är något mer tidsbestämt vad gäller henne.

Sparkplug

Den första terminen på gymnasiet är i full gång. Sonen trivs, och ...klagar.

-Vi får ju inte göra nåååt!

Jag vet ännu inte allt om det de inte får göra, men han har fel, som vanligt. De har ju jättemycket att göra!

Men han är otålig, och vill snabbt komma åt godbitarna. Det halvtråkiga kan man lätt bortse ifrån...

Nu vill han köra traktor, skruva i verkstaden, laga stora maskiner, köra mer traktor, och inneha traktorkort. Teorin i nämnda ämnen är alltså ingen av godbitarna, men praktiken, det är godiset.

Vi försöker att locka fram det där "klicket" för teorin. Just att få denne verkligt praktiska unge man att sätta in en stöt inom körkortsteorin. Traktorkort kommer först, men B-kortet är inte direkt avlägset. Och teori är segt...

Han är duktig på så mycket, när det väl klickar till, och tänder till. Intresse är ett fruktansvärt bra och effektivt bränsle.

Något bra teoretiskt bränsle på gång, nån?

Små bokstäver duger

Jess! ...eller nåt?

Eller på ren svenska: Jäpp!

Eller ja...

Inte NEJ!....nehej, det blir det inte. Möjligen ett hoppsan? kanske ett svagt oj..

Upphetsningen blir inte så stor över livets små förtretligheter. Dagens i-landsproblem kan passera utan att syran stänker ner omgivningen.

Varför gnälla? Och har gnället någonsin gett den personliga verksamheten ett överskott? Tveksamt...

Men likt förbaskat gnäller man ju. Av födsel och ohejdad vana. En invand ful ovana, snabbare än ljuset,

Tänk om man, rent hypotetiskt, alltid skulle tvingas att skriva ner, eller dokumentera gnället, istället för att bara fräsa till av ren reflex. Skulle det kunna bli nåt av det?

En kurva kanske? Som i ett oscilloskop. Mer blir det inte, tror jag.

Eller så blir det en hel bok? Om man nu inte kan hejda sig.

Bästa tid

Tiden går inte. Den kommer!

Den går ju faktiskt inte alls ifrån en, utan den kommer till en.

Kan det vara just därför som man känner sig otålig ibland? Man önskar sig, i sin enfald, mer och snabbare tid, men istället kommer den bara mot en, i sakta mak.

Ungefär som när man var liten, och julen väntade. Man väntade, och väntade...

Sen kom julen äntligen! Just till en..

Trådlöst mörker

Jag tyckte inte riktigt om trädgårdsbelysningen, så jag tog in lamporna. Det kan inte vara lätt att ladda under molniga oktoberdagar, så in i värmen med dem, och sen då?.

De lyste ju bara svagt under någon enda timme var kväll, och sen var det godnatt. Solceller gör sig bra i sol, och lite bakvänt är det, att det är nu på hösten som de borde lysa som mest. Men i den låga solen finns inte mycket för en solcell att hämta. Och helt fel vinkel har de på hattarna.

Jag piggade upp dem inomhus istället, genom vanlig batteriladdning, och det gjorde susen.

Nu får vi se hur länge de håller sig på en laddning, men för den skull hoppas jag att de bjuder till lite själva. Jag kan ju för fanken inte springa ut och in med tio lampor var eviga kväll. Nej lite sol får de allt snappa upp, annars blir det till att flytta in i ett skåp i garaget.

På direkten!

Ett stort pussel

Det har varit körigt ett tag, och samtidigt stiltje.

Stiltje i datorn, och körigt på arbetet och på sidan om. Väldigt mycket surr runt om, alltså.... En händelse överskuggar det andra, väldigt klart.

Makabrare mordhistoria har väl inte förekommit i närområdet, vad jag vet?

Samtidigt som man blir förvånad, kan man säga: -Jag är inte alls förvånad! Man får förvänta sig nära nog vad som helst, i dagens värld. Är det skillnad på den och gårdagens, tro?

Mer droger, och mer vilsenhet? Mer pådyvlade intryck och mediebrus. Utbildningskrav, som inte passar alla. Karriärmedelsvenssons ungar blir vilsna och frågande...sökande.

Bland några likasinnade hittar de kanske sin grej. Lite adrenalin, droger och någon roll att spela. Inte så konstigt att det går helt åt helvete för några. Och det går så åt helvete att ingen rår på dem.... Inte ensam.

De här grabbarna var även mina grabbar, om jag rannsakar mig själv.

Eller kan man inte tänka så?

Björkris

Jag tycker att det blåser ljummet, fast det är oktober. Inte släpper det så mycket löv ännu heller.

Junior har faktiskt badat!

Jag frågade om han ramlat i frivilligt, men så var inte fallet, sa han.

-Vi bastade först, och då måste man väl bada efteråt.

Förstår att det kändes som ett tvång, för en het bastu kan vara en jävla plåga, om man blir där i evigheter. Jag bastar gärna snabbare. Eller mer sällan.

Kallbad skall vara så sällsynt, att man hinner bli rejält sugen mellan gångerna. Då ger det sig själv, att det blir lagom långt mellan doppen.....nästan så att man glömt hur det var, och inte riktigt känner suget ens.

Tisdag blir bra

Ett dygn i vånda....En måndag i koma...en vecka utan dator?...två?..

Nej, en dag med ett oförklarligt fel fick räcka!

Jag har på eget bevåg bytt arbetsminnen och hårddisken. Varför fegt ta hjälp, när man kan sabba själv? Och sabbat blev det...

Det pep intensivt..det pep inte alls...den gjorde inte ett ljud, och gav mej inte den minsta vink om sitt tillstånd. Den var rökt?

...tills att ett proffs på kablar och kontakter, hmm..tryckte till den lossade anslutningen till moderkortet, varvid allt rasslade igång.

En gammal recoveryskiva fungerade nästan komiskt felfritt, och allt har på nåt sätt hittat sig själv. Hur fan är det möjligt egentligen, när det finns en Murphys lag?

Jahapp..nu återstår det roligaste. Att återställa all gammal skåpmat. Eller egentligen att INTE återställa all gammal skit.

Har jag karaktär eller inte?

Kan själv! ..väl?

Jag håller på med annat!

Det finns väl annat att göra än att sitta och skriva en massa dravel? Och sedan är det jobbet, förkylning, ungdomarnas aktiviteter, tunga kulturevenemang...samt att jag undersökt det mesta i den här datorn. Intressant, men kanske överkurs?

Nu känner jag att det inte är något mer att fundera på. Jag sliter ut hårdisken!

I med nytt och bättre. Rapport kommer.

Ja, eller så går det åt helvete? ...det märks väl det med?

Family Four

Gräset är grönt, och det växer fortfarande. En fin dag är det, med en del gula löv utspridda. Jag tycker det är rätt fint.

Kommer det någon snöflinga om....tre veckor?

Bara för att det brukar vara dags då, någon vecka in i oktober, kan det gärna vänta i år. Jag känner för att avvakta ett tag med snön i år. Det finns ju inget uppdämt behov just nu av att skotta snö. Inte efter förra vintern. Jag skjuter på nöjet en stund, men kommer att längta efter snön senare. Och skottning....

Jag har inte svårt för att berätta om diverse personliga problem och åkommor, inte alls. Behovet och beroendet av snöskottning är ju ett sådant väldigt besvärande och ovanligt tillstånd.

Speciellt om snön uteblir.

Staden vaknar

Vi måste försöka att både ta in, och samtidigt slå det ifrån oss. Att man känner av det som händer....är väl bara ett måste! Men ändå...

Utan att spekulera här och nu i ett enskilt fall, måste man fråga sig rent allmänt, vad det är som kan göra så att ungdomar spårar ur och kastar bort sina och andras liv. Jag , och alla andra, oavsett om vi är föräldrar eller ej, blir väl påminda NU! om inte förr?

Jag blir visst förbannad på ungdomar som kastar sig in i galenskaper, men jag tycker absolut synd om dem för att de inte fick hjälp, stöd och guidning under processen framåt. Något annat skulle ha gjorts? om man nu kunde ha fått gjort om det. Ja visst, men vad? ....lätt att vara efterklok..pekpinnar...blaha blaha, ...snack...

Om vi säger så här då: Vuxna har ta mig fan en skyldighet att lägga sig i!....och att hålla ett öga på sina, och alla andras barn i vår närhet....säga ifrån, javisst, men inte bara säga stopp, utan verkligen sätta stopp! Välj metod själv, men sätt stopp, när de börjar fladdra iväg. För de behöver det, är värda det och vill det.

Frihet är ett vackert ord som, täcker ingenting.... Så om man nu släpper något fritt, så är det förhoppningsvis jättebra, och förhoppningsvis på sin rätta underbara plats. Men där hamnar man inte så säkert, efter en liten kamratlig knuff och ett startpaket från Ikea. Det krävs mer.

Man följer med. På något sätt gör man alltid det. Och i värsta fall sparkar man irriterat till ett hjul, när det inte går riktigt som man vill. Det kan ju ändra riktning av det, eller så går larmet.

Något hände, och var det så farligt?

Ett steg upp

Igår flöt jag fram.

Det gick inte fort, men jag flöt. Hela dagen flöt jag fram i maklig takt, och det kändes bra. Det kändes som att farten bara var aningen lägre än vad omgivningen signalerade.

Det blev, med andra ord rätt mycket gjort. Det är då det känns så extra bra, när det känns lugnt och flytet infinner sig. Det är stressen som uteblir...så måste det vara.

Ja inte vet jag hur det kommer sig, men... Det kom ett lugn bara.

Igår när lugnet pågick som mest, blev rätt mycket gjort och utan att jag behövde gasa det minsta. Allt flöt på.

Jag kan räkna in min förkylning i det hela. Den flyter på, men även den i lugnare takt. Nu får den flytta vidare på egen hand. Jag är snart klar med den.

Dagens stora flin förvånade säkert min chef. Vi möttes runt ett hörn och mitt anlete bara sprack upp i ett stort smile.

Det kanske bekymrade henne, tänkte jag, så jag informerade henne efteråt om att det inte var hon som gladde mig, utan bara vanligt bra humör, invärtes.

Men jodå... Visst kunde det vara chefsskapet som var den utlösande faktorn, sa jag när jag tänkt till lite mer.

Eller så tänkte jag glatt på något annat, bara sådär spontant. Klisterlappar på ryggen eller nåt?

Höstmörker

Prydnadssaker är inte min starka sida. Jag har problem med sådana.

Skall man kalla det för prydnad, borde det vara något som gör det finare. Som höjer trivsel och stämning. Inte något som kletar ner en miljö och skämmer, i tron att det blir snyggt på grund av något billigt mode.

Jag försöker att vara restriktiv med att ställa ut saker som inte fyller en praktisk funktion. Snarare vill jag ha det avskalat, och hellre en sak för lite än tvärtom. Det kan i och för sig bero på det svåra i att träffa rätt, och då avstår jag hellre. Skräp däremot har jag inte problem med att placera ut, och det kan vara allt sådant som stjäl platsen för snygga saker?

Nu flyttar vi runt ett tiotal små fjuttiga laddningsbara diodlyktor i trädgården. Det finns lika många åsikter som antal lyktor...

Om man bortser från ett behov eller ej, för visst är det mörkt i trädgården, och efter byvägen, så kan jag lätt inse att det går att göra det bra eller mindre bra. De är inte direkt en prydnad i sig, men som tur är så är det bara lyset som syns om kvällarna, och det var väl syftet får jag hoppas.

Men hur var det nu? Ställa i grupper i några rabatter? Vid infarten? Gräsmattan...nej klippning! Under äppelträden?...skugga för solcellen.

Det känns som att man inte skall flytta runt dem varje dag, med tanke på den billiga plastens förmåga att brytas....men jag skulle förvånas om de står på samma plats resten av säsongen. Det var som sagts, flera olika åsikter om dessa ...prydnader.....

Men lyser upp, och dessutom energisnålt, det gör de. Små lysande prickar syns även hos grannarna. Det ser riktigt trevligt ut på håll, och det var det viktigaste.

Knivhuggen i buken. Avled av skadorna.

Nu är hon äntligen död! Carmen, den tokan, är bara ett minne blott.

På allmän begäran sjöngs det till hennes minne i kväll. Carmen själv var inte närvarande, utan hon är verkligen borta. Det känns skönt.

Vilken grym återträff studenterna fick, genom att göra en scenshow med godbitarna ur operan, på ett lättsamt sätt. Ett bra sätt att själva släppa taget om liket, efter ett helt år i hennes grepp.

Jag har svårt att smälta det ändå så här direkt....och jag är tacksam för att ha fått följa med under resan. Det är säkert svårare att känna sådan intensiv delaktighet i skolarbetet, som förälder, i vanliga teoretiska och praktiska gymnasieutbildningar, men här har det varit lätt att ryckas med. Oundvikligt.

Jag uppskattar verkligen att vi estetföräldrar fick underhållning per automatik, och även fick dramatik och dans på köpet. Vi hade tur.

Jag är så tacksam. Begrav henne!

Droppen urholkar stenen

Nyfikenhet och snålhet är de bästa vänner.

Just när de kommer tillsammans bildas det ett intensivt energifält och saker händer. Inte alltid så snabbt, men det händer oftast något.

Ibland går det riktigt åt pipsvängen, men det är saker man får ta. Det var kanske roligt fram tills dess?

Jag tycker att man skall prova själv, om man känner för en sak. Lyckas projektet har man vunnit på flera sätt. Man har ju just lyckats, och det är alltid bra. Kanske blev det bra och hemtrevligt? Billigt?...oftast. Och man vet bättre hur det fungerar och underhålls senare. Det är kanske en av de viktigare sakerna.

Ungefär så här kan det kanske vara om man till exempel bygger ett hus själv. Borde det inte vara lättare att bo där sen? Man vet ju mer om vad som är inbyggt i väggarna. Hur installationerna är gjorda, och så vidare.

Eller så är det inte alls så viktigt? Man kan ju bara bo också. Det är helt ok.

Vi bara flabbade

Fröken med lådan kan vara helt lugn. Jag har fått nya glasögon, betalda av arbetsgivaren. Jag ser igen.

De med gemensamma krafter skrotade glasögonen var redan uttjänta. Jag höll ut länge nog, och till sist måste jag skaffa nya. Den här gången slapp jag betala dem själv, även om jag inledde den totala skrotningen genom något slags lassokast...

Förra gången var det väl inget problem heller. Det var då jag skulle börja på det stället. Då köpte man gladeligen både glasögon, tårta och diverse jag vet inte vad, som passade en sådan nystart.

Tänk att det gått drygt tre år redan?...och de billiga brillorna har hållit ihop tills nu.

De här nya kommer säkert att få utstå samma tuffa behandling. Jag skall fan slita ut dem med blicken! Lödningar smälter av stirrande och min energi! Och jag ser det redan framför mig.

Men i morgon är en annan dag....

Slak kedja

I morgon kan jag möjligen önska att helgen kunde ha haft en dag till. Möjligen..

Förkylningen går i vågor, utan att för den skull vara av värsta slaget. Det känns som att jag tillbringat helgen i ide. Har jag varit utomhus något?

Ja, en kort tur ner på stan för att lösa ut sonen och hans byxor från ekiperingen. Och sedan femton minuter ute idag, för att flytta undan kanoter och grejor inför gräsklippning. Jag klippte inte ett strå, utan gick in i dimman direkt. Det går trögt i kropp och tanke.

Att det kan finnas så mycket snor! Det borde finnas en process att ta tillvara det och återanvända som...som...ja nåt medel, till exempel rengöringsmedel? Bilvård? Eller till målarfärg... ja det kan någon slemmig forskare fnula på.

Nej, helgen har gått i slowmotion och halvslummer. För att jag behövde det. Kroppen sa till att nu slår vi två flugor i en smäll: Vila bort förkylning och övertid.

Så då gjorde jag det... och snart är bara resterna av förkylningen kvar. Snipp snapp snut....

Hoover

Gamla minnen? Ja, verkligen gamla minnen! De räcker inte långt...

I drygt fem år har den stationära datorn tuffat på, och förvånansvärt bra har den klarat det!

Den har drabbats av åldersrelaterade åkommor, och någon smitta på senare tid, men den skall få en chans till fortlevnad.

Det krävs inte så mycket för att pigga upp den. Dammsugning, minne och hårddisk, och sedan får det hålla så länge det håller.

Jag tror på det gamla fyrtornet. En riktig praktmöbel, nästan jämförbart med ett gammalt piano.

De flesta pianon är i och för sig utbytta mot elektroniska, och så även hos oss, men så tänker jag inte nu, i fallet med datorn. Gamla datorer gör ju inte så att golven knäcks, men det gjorde pianot. Det blev gropar.

Dammet är ungefär lika...eller..ja, datorn är ju värst, men om dammfritt vore ett krav, skulle inte mycket stå kvar i det här huset...

Den måste alltså få dispens, när allt annat får det.

Yahaaooo?

De fixade ju henne! Galningen stack dolken i bruden på slutet, och hon var ju stendöd! Jag såg det själv, när blodet rann och allt stannade av.

Hon var slut, och skulle inte fortsätta att leva...jippie! sa dom...och det till och med sjöng dom, i glädjen på studenten när det definitivt var slut.

Nu väcker de galningarna upp den förskräckliga maran igen? Carmen, den häxan, blev de inte av med....det satte sig på hjärnan även på dem... hon har dem i något slags grepp, från andra sidan?

Jag håller koll framåt lördagseftermiddagen, på koncertversionen i Stora Salen. Hon får inte ställa till något mer vår Carmensita. Jag pallar inte.

Börjar det att gå över styr, så bränner jag henne på bål, för nu måste det vara slut med att förvrida huvuden!

Obestämd artikel

Det är andra tider, bullar och platser.

#Tider...ja, det är annorlunda. Vissa nya saker och upplevelser är obekväma och andra är helbra. Jag har inte fastnat i någon bestämd åsikt om vad jag skall tycka ännu, men det har varit en omtumlande tid... ja, jäklar! Resan pågår.

#Bullar? ...Jag tycker att det äts nästan bara pepparkakor! Och om jag refererar till kaffeförbrukningen på jobbet, så står pepparkakskonsumtionen i proportion till den. Pepparkakor är kanske lika nyttiga som mörk choklad? Men mer bullar måste till!

#Platser.... ibland känns det som att jag besöker en plats för första gången, fast jag är i den mest välbekanta, vanliga miljön. Det kan vara en känsla av förvåning, sprallighet och upprymdhet, saltad med aningen osäkerhet.

Är det nåt med ögonen tro? Ja, inte att det fysiskt är nåt med ögonen....Jag väntar visserligen på nya glasögon, men jag funderar på om jag....hm...utvecklats på sistone. Jag ser inte alla saker på riktigt samma sätt. Och jag är säker på att det bara är helt normalt. Visst är det bra?

Jag skall ta ett snack med mig själv om det här med frågetecken. Det kanske skall vara så få som möjligt i en text?? Eller fler!!

En famn ved

Eldningssäsongen börjar i det lilla.

Värmesystemet har startats upp så smått, för att vissa fötter i familjen protesterar mot kalla golv.

Vad nu? Det är ju bara augusti!

De fötterna, och det minns jag tydligt, badade för inte så många dagar sedan. Tvära kast, det blir det.

Jag tror mycket på rejäla strumpor, som absolut kan förhindra okynneseldning. Eller så kan man sitta med en liten filt om fötterna i soffan.

Augusti? Sommarmånaden augusti? Sa dom inte förut att vi skall "frysa in vintern"? Då är vi tidigt ute, för ovanlighetens skull.

Okej, vi kanske inte skall börja att "frysa in" redan i augusti. Jag eldar väl på igen då, i fötternas namn.

Blandskrot och kabelklipp

Att det kan finnas så mycket jobb!

Ett år tillbaka, ja tankarna går dit...då var det inte muntert. Den självklara tanken då var "hit kommer jag inte mer". Inte för att arbeta. Ett deprimerande konstaterande, som kändes rent overkligt.

Ett halvår har gått sedan vändningen och det känns bra. Rent overkligt bra.

Det verkar ganska löjligt att utbrista i någon slags hyllning till ett simpelt arbete av detta slag, och det var inte meningen, utan jag säger bara att det går att trivas med enkla saker. I enkla sammanhang. Det behöver inte vara så flashigt och upphöjt. Det går inte ut på det.

Egentligen är det rätt enkelt att vara nöjd med alla smågrejorna. Enkla glada vardagsprylar och händelser borde vara i fokus, men tappas bort om man stirrar sig blind på annat krimskrams. Blänkande prylar i karriären....blir ren belastning.

Men rammelhattar, skrotnissar och pratkvarnar...vilken tillgång!

Fan vad mycket skit man stirrar sig blind på! Lev nu, gubbjävel...

Ja, det gör jag väl. Det är lugnt, jag gör det så smått.

Frostfritt

Jag konstaterar bara att frosten får vänta ett tag. Jag tog ut natt- och morgonkylan i förtid.

Potatisblasten tog jag bort ändå. Bladmögel skall helst saneras direkt och knölarna har ändå växt klart.

Nu väntar upptagningen, och det går rätt lätt. Några fjuttiga lådor skall ner i en fjuttig källare.

Det blir inte någon stor apparat. En grep, några luftiga lådor och sedan ner med dem i en källare som inte inbjuder till rakryggade verksamheter. Man får kröka rygg, den lilla stunden.

Jag byggde bara mina förråd efter egna förutsättningar, och då blev det som det blev.

Egentligen blev det rätt bra, om jag får säga det själv.

Dags igen

Kan det bli frost i natt? Ja, det känns så. Första frostnatten för den här hösten i så fall. Potatisriset kommer att vara rejält svart och hopplöst förlorat.

En vanlig första frostnatt brukar annars vara nästan omärkbar, där det inte kommer att ligga kvar ens så mycket som en enda liten kristall i morgon när jag vaknar. Det kommer inte att vara tillräckligt kallt underlag för det. Senare, så klart, men inte i natt.

Ändå.... det är ovant. Vemodigt.

Och varför är det vemodigt och på gränsen till dystert när sommaren lämnar... styrs bort... och skickas på undantag? Det är ju bara fysik det handlar om i grunden. Logisk förutsägbara banor, lätta att beräkna med hjälp av enkla formler.

Jag tycker att sommaren tog slut idag. Det påverkar mig mer än det borde göra.

Har det bara ändrats lite svagt och obemärkt....mitt eget höstrusk?

Jag har ändå alltid accepterat att det kommer en höst, och verkligen tyckt om den efter den första ovanan. Så blir det i år med tror jag.

Även om den stackars blasten är slut, nere och död, blir det någon ordning på eländet. Och plötsligt kommer det en sen sommardag och överraskar det som fortfarande hänger med.

Det får skrälla lite, för det är helt ok.

http://www.dinstartsida.se/kalender-manfaser.asp

Lite full..den lymmeln.

Signalen

När höstrusket kommer dragande märker jag av det på flera sätt.

En svag doft av rök från grannens skorsten glider nedför sluttningen och talar om att sommarvärmen ger sig.

Just på kvällen ger den sig.

Det är då röken från järnspisen märks, men ändå inte.

Brilliant

Drullade till det igen.

Inte för att jag försöker bevisa något, för det kräver inte situationen, men stursk som jag var inför arbetsdagen, bestämde jag ändå att jag skulle göra någon timme övertid till. Det blev aningen för mycket.

Och när mina redan slitna arbetsglasögon gick ner i spagat i närkontakt med övrigt arbetsmaterial, blev det kämpigt.

Mina trötta ögon fick sällskap av ömma öron och näsa. Vad vindögd och sned jag kände mig!

Man tager vad man haver. Krympslangar och tänger förstärkte och riktade, men det blev som det blev. Brytningsfel...

Ekipaget skulle ha passat i en tavla av Picasso.