Scania i fusion

Det är livat värre!...... Man kan väl inte sitta och plita ner allt, om inget särskilt händer?

Det är väl tur att inget särskilt händer? Speciellt eftersom man inte vet vad som händer. Speciellt som det kan hända så makalöst oförberett. Till exempel som i Harrisburg. Speciellt som i Harrisburg!

Sannolikheten är så oförskämt liten att det skulle hända, så det hade inte ens hänt. Om man skojar om det.

Och nu är det vinter. Det blir på något vis ändå värre på vintern, även om det pågår året runt.

Om det är så förbannat svårt att värdera ett eller flera människoliv till mer än värdet av två sekunder... hur tänker man då?

Om det bara är två sekunder man byter åt sig, hur skall man förklara sig i rapporten efteråt? Om man nu är kapabel att förklara något alls. Folk vill nog ändå veta hur....

Jag önskar att folk visste vad man har att byta med i trafiken, och även hur man byter.

Man kan byta åt sig minst tre sekunder genom att hålla avståndet. Och någon sekund till genom att anpassa en inbromsning. Mjukt och fint, säkert och skönt?

Någon sekund till kan vi byta åt oss genom att lugna ner oss, och verkligen glömma att irritera oss på andra. Och genom att planera någotsånär inför nästa stopp. Är vi kanske redan i Harrisburg?

Skit i Harrisburg! Nej, nästa gång är det en timmerbil. Vad har vi då gjort av sekunderna?

Några få sekunder, enkla att byta mot något som blir så meningslöst, men som ändå blir kvar för evigt. Några sekunder, byts mot några personer bara... amatörer i förhållande till tungviktarna. Scania!

Har man fått körkortet..bara sådär?....eller är man trots allt vuxen, men i yttersta hemlighet?

Jag funderar mycket på livet. Det tar några sekunder, men det är det värt.

Las Palmas

Missbruk beivras! Så brukade det stå på anslag, lite här och där. Först någon förklarande text om hur man skulle göra, och sedan detta som slutknorr. Gör det så även nu?

Jag kommer inte på något på rak arm, men det skulle inte förvåna mig om jag i morgon ser flera sådana texter.

På toan?...personalparkeringen?...matväskan?... eller på tuggummipåsen?

Det låter allvarligt... Missbruk beivras? Och så var kanske meningen med texten? Man borde alltså dra öronen åt sig, istället för att hänge sig åt missbruket i fråga? Det är en riktigt vass uppmaning, hur som helst.

Jag undrar hur många sådana skyltar, och anslag som satts upp? Just som en skarp uppmaning att avstå från något som platsen, eller prylen ifråga, inbjuder till. Lite barsk, och rätt negativ i tonen.

"Hallå där, vännen! Ta bara lagom med papper, så räcker det även till den som verkligen behöver det. Någon kan vara risigare i kistan än du, och då har man det inte lätt, sörru."

Tack på förhand, Beivringsmyndigheten.

....Men det skulle ju inte funka heller.

Inkonsekvensen slår till

Satans mörker. Jag ser inte framåt som jag borde.

När försämringen kommer smygande på en, kan det vara svårt att märka det. Men nu har det snabbt blivit rent uselt, så att till och med jag reagerar. Det krävs omedelbara åtgärder!

Jag talar naturligtvis om min gamla bil, och inget annat. Belysningen felar å det grövsta på ena sidan.

Den har som standard en rätt dålig belysning, men nu har det gett upp nästan helt på högra sidan. Naturen, eller snarare tidens tand, har stulit drygt en halv reflektor.

Grå... plast? fungerar dåligt som reflektor. Och ännu sämre blev det sedan jag försökt att torka bort det jag trodde var smuts i lyset. Det jag trodde var lort, var bara rester efter det blanka, som skulle bidra till en upplyst väg. Puts väck!

Om jag hittar vägen i skumrasket, inköps i morgon en fin strålkastare, ny eller bättre begagnad. Det skall inte fuskas mer med mörkerkörningen!

Ja, det kan gärna bli en ny. Inget fusk, alltså.

Nu måste jag fundera en stund på vad som slagit mig... Någon slags insikt, här i skumrasket?

Det är mycket som slår en. Och på så många olika sätt!

Tresekundersregeln minns jag.

Sonen pluggar på lovet! Han tragglar körkortsteori.

Först skall traktorkortet klaras, och sedan väntar vanligt bilkörkort. I tur och ordning, och utan bestämd tidsplan. De tar det i egen takt, på lektionstid.

De har flera år på sig, men det hade inte jag! Jag hade ju bara tre månader....för när 18-årsdagen infann sig, beställde jag genast uppkörning, efter tre månaders övning helt privat. Sådant gjorde man själv, på den tiden.

Teorin läste man själv, om man trodde på det, och jag trodde ju på allting. Bara det gick fort.

Jag bara läste boken framlänges och baklänges, massvis med gånger. Och sedan lite på tvären, ungefär som normal bilkörning skall utföras...Och jag blev lugnare och lugnare. Allt kunde jag, i princip utantill.

Var det nåt jag var stupsäker på att inte missa, så var det teorin. Det fanns inte på kartan att jag skulle kugga mig där. Helt klart!..som korvspad....var det...

Inte så konstigt då, att det praktiska körprovet kändes som en mardröm, eller som en läbbig svartvit gammal film, helt utan vänner och bekanta. Där var det ensamt och kyligt. Frossa!

Besiktningsmannen skrev och skrev. Skrev lite till...och på den tiden fick man kortet direkt i handen. Man var vuxen!

Eller... Bilförare.