Tresekundersregeln minns jag.

Sonen pluggar på lovet! Han tragglar körkortsteori.

Först skall traktorkortet klaras, och sedan väntar vanligt bilkörkort. I tur och ordning, och utan bestämd tidsplan. De tar det i egen takt, på lektionstid.

De har flera år på sig, men det hade inte jag! Jag hade ju bara tre månader....för när 18-årsdagen infann sig, beställde jag genast uppkörning, efter tre månaders övning helt privat. Sådant gjorde man själv, på den tiden.

Teorin läste man själv, om man trodde på det, och jag trodde ju på allting. Bara det gick fort.

Jag bara läste boken framlänges och baklänges, massvis med gånger. Och sedan lite på tvären, ungefär som normal bilkörning skall utföras...Och jag blev lugnare och lugnare. Allt kunde jag, i princip utantill.

Var det nåt jag var stupsäker på att inte missa, så var det teorin. Det fanns inte på kartan att jag skulle kugga mig där. Helt klart!..som korvspad....var det...

Inte så konstigt då, att det praktiska körprovet kändes som en mardröm, eller som en läbbig svartvit gammal film, helt utan vänner och bekanta. Där var det ensamt och kyligt. Frossa!

Besiktningsmannen skrev och skrev. Skrev lite till...och på den tiden fick man kortet direkt i handen. Man var vuxen!

Eller... Bilförare.