Men hur

När jag drog upp plommonträdet med rötterna var det en sorglig syn. Mot vedbodväggen var det planterat med tanke på värme och skydd. Föga hjälpte det när stammen längst nere vid marken, och en bit ner i roten, såg ut som ett varigt sår. Och i håligheterna huserade myrorna.

Med det lilla ynkliga trädet uppryckt och redo för kasen, hejdade jag mej en stund. Det var mest för att hinna med en suck över eländet. Det hade ju precis börjat ge frukt och var så fint mot väggen. Men jag gick istället och hämtade en spade, och tänkte väl lite på begravning och en sista vila för den sorgliga växten. Bakom avloppsbrunnen fick det ynkliga trädet sin plats där det skulle få somna in, till gagn för myrorna.

Det var för ett antal år sedan det hände. Kanske tio år sedan. Trädet dog aldrig riktigt på de åren, även om det förtvinade mer och mer. Några ynkliga kartar kom, men de torkade mer än de mognade. Så höll det på, och det vägrade alltså att lämna in helt. I fjol var det precis lika dåligt, och mer än en gång har jag varit på väg att förkorta pinan, och nästan skämts för eländet.

Tre små grenar gav idag denna fina skörd av perfekta Viktoriaplommon. Det är inte stort trädet, men grönt och fint. Vad har hänt? Vilken livskraft! Nu får det stå där, trots en lite udda placering. Det kanske bara funderade ett tag, och har kommit på grejen liksom. Läkte. Eller så var det bara myrorna som svalt och flyttade ut. Skit samma.