Manligt alltså, fniss.

Det bestämdes rätt tidigt i morse vilken särskild punkt som skulle in på agendan. Han skulle vara ledig i morgon den rackarns kollegan i hörnkontoret, och jag förstod när han kom och pratade, att han var lite intresserad av att säga nåt passande så här inför avslutningen. Det behövdes inte sägas så mycket då, utan vi bara bokade in det på eftermiddagen.

-Då gör vi upp, oss män emellan...tänkte jag. Men sa...kramas och flinade. Japp, så blir det. Vi behövde inte skoja mer om det, utan det var som vanligt bara, ett lite korthugget snack mellan män på väg upp. Ja, eller vad det nu blir för riktning av det...

Och under ett moment på eftermiddagen kom det oundvikliga.

-Nu är det dags, Gubbjävel! Och två kramar senare var det gjort. Så kan man visa sin manlighet!

Inte missförstå det nu...visa?...men jag har då inga problem med sådant, män emellan. Jämlikt skall det vara, och jag tar risken att bli kallad för det ena eller andra, men då kan jag vara lite rak istället. Rak på sak när det behövs. Nu behövdes det inte sägas så mycket, utan man förstår så bra en glad min. Det är bra att glada miner kan bli gladare och gladare, och smitta av sig på fler, och sig själv!

I jämlikhetens namn passar man väl sen på att fördela ut det lite, för rättvisans skull. Det behöver kanske inte vara så manligt heller att kramas. Det går bra ändå.

Jag blir bara så förbaskat grumlig och mild när det blir jobbigt, och man försöker att släta över något, eller blir bara stum när det förväntas sägas nåt vettigt. Och den nyuppfunna fjantiga manligheten räcker inte så långt i vissa sammanhang. Det är väl tur att man kan hålla käften någon gång. Men jag skulle vilja säga mer bra saker. Mer beröm och sånt. Trivas! Bra! Bäst! Det blev lite stumt bara, på eftermiddagen mellan allt pladder. Fixar det sen..