Kan själv! ..väl?

Jag håller på med annat!

Det finns väl annat att göra än att sitta och skriva en massa dravel? Och sedan är det jobbet, förkylning, ungdomarnas aktiviteter, tunga kulturevenemang...samt att jag undersökt det mesta i den här datorn. Intressant, men kanske överkurs?

Nu känner jag att det inte är något mer att fundera på. Jag sliter ut hårdisken!

I med nytt och bättre. Rapport kommer.

Ja, eller så går det åt helvete? ...det märks väl det med?

Family Four

Gräset är grönt, och det växer fortfarande. En fin dag är det, med en del gula löv utspridda. Jag tycker det är rätt fint.

Kommer det någon snöflinga om....tre veckor?

Bara för att det brukar vara dags då, någon vecka in i oktober, kan det gärna vänta i år. Jag känner för att avvakta ett tag med snön i år. Det finns ju inget uppdämt behov just nu av att skotta snö. Inte efter förra vintern. Jag skjuter på nöjet en stund, men kommer att längta efter snön senare. Och skottning....

Jag har inte svårt för att berätta om diverse personliga problem och åkommor, inte alls. Behovet och beroendet av snöskottning är ju ett sådant väldigt besvärande och ovanligt tillstånd.

Speciellt om snön uteblir.

Staden vaknar

Vi måste försöka att både ta in, och samtidigt slå det ifrån oss. Att man känner av det som händer....är väl bara ett måste! Men ändå...

Utan att spekulera här och nu i ett enskilt fall, måste man fråga sig rent allmänt, vad det är som kan göra så att ungdomar spårar ur och kastar bort sina och andras liv. Jag , och alla andra, oavsett om vi är föräldrar eller ej, blir väl påminda NU! om inte förr?

Jag blir visst förbannad på ungdomar som kastar sig in i galenskaper, men jag tycker absolut synd om dem för att de inte fick hjälp, stöd och guidning under processen framåt. Något annat skulle ha gjorts? om man nu kunde ha fått gjort om det. Ja visst, men vad? ....lätt att vara efterklok..pekpinnar...blaha blaha, ...snack...

Om vi säger så här då: Vuxna har ta mig fan en skyldighet att lägga sig i!....och att hålla ett öga på sina, och alla andras barn i vår närhet....säga ifrån, javisst, men inte bara säga stopp, utan verkligen sätta stopp! Välj metod själv, men sätt stopp, när de börjar fladdra iväg. För de behöver det, är värda det och vill det.

Frihet är ett vackert ord som, täcker ingenting.... Så om man nu släpper något fritt, så är det förhoppningsvis jättebra, och förhoppningsvis på sin rätta underbara plats. Men där hamnar man inte så säkert, efter en liten kamratlig knuff och ett startpaket från Ikea. Det krävs mer.

Man följer med. På något sätt gör man alltid det. Och i värsta fall sparkar man irriterat till ett hjul, när det inte går riktigt som man vill. Det kan ju ändra riktning av det, eller så går larmet.

Något hände, och var det så farligt?

Ett steg upp

Igår flöt jag fram.

Det gick inte fort, men jag flöt. Hela dagen flöt jag fram i maklig takt, och det kändes bra. Det kändes som att farten bara var aningen lägre än vad omgivningen signalerade.

Det blev, med andra ord rätt mycket gjort. Det är då det känns så extra bra, när det känns lugnt och flytet infinner sig. Det är stressen som uteblir...så måste det vara.

Ja inte vet jag hur det kommer sig, men... Det kom ett lugn bara.

Igår när lugnet pågick som mest, blev rätt mycket gjort och utan att jag behövde gasa det minsta. Allt flöt på.

Jag kan räkna in min förkylning i det hela. Den flyter på, men även den i lugnare takt. Nu får den flytta vidare på egen hand. Jag är snart klar med den.

Dagens stora flin förvånade säkert min chef. Vi möttes runt ett hörn och mitt anlete bara sprack upp i ett stort smile.

Det kanske bekymrade henne, tänkte jag, så jag informerade henne efteråt om att det inte var hon som gladde mig, utan bara vanligt bra humör, invärtes.

Men jodå... Visst kunde det vara chefsskapet som var den utlösande faktorn, sa jag när jag tänkt till lite mer.

Eller så tänkte jag glatt på något annat, bara sådär spontant. Klisterlappar på ryggen eller nåt?

Höstmörker

Prydnadssaker är inte min starka sida. Jag har problem med sådana.

Skall man kalla det för prydnad, borde det vara något som gör det finare. Som höjer trivsel och stämning. Inte något som kletar ner en miljö och skämmer, i tron att det blir snyggt på grund av något billigt mode.

Jag försöker att vara restriktiv med att ställa ut saker som inte fyller en praktisk funktion. Snarare vill jag ha det avskalat, och hellre en sak för lite än tvärtom. Det kan i och för sig bero på det svåra i att träffa rätt, och då avstår jag hellre. Skräp däremot har jag inte problem med att placera ut, och det kan vara allt sådant som stjäl platsen för snygga saker?

Nu flyttar vi runt ett tiotal små fjuttiga laddningsbara diodlyktor i trädgården. Det finns lika många åsikter som antal lyktor...

Om man bortser från ett behov eller ej, för visst är det mörkt i trädgården, och efter byvägen, så kan jag lätt inse att det går att göra det bra eller mindre bra. De är inte direkt en prydnad i sig, men som tur är så är det bara lyset som syns om kvällarna, och det var väl syftet får jag hoppas.

Men hur var det nu? Ställa i grupper i några rabatter? Vid infarten? Gräsmattan...nej klippning! Under äppelträden?...skugga för solcellen.

Det känns som att man inte skall flytta runt dem varje dag, med tanke på den billiga plastens förmåga att brytas....men jag skulle förvånas om de står på samma plats resten av säsongen. Det var som sagts, flera olika åsikter om dessa ...prydnader.....

Men lyser upp, och dessutom energisnålt, det gör de. Små lysande prickar syns även hos grannarna. Det ser riktigt trevligt ut på håll, och det var det viktigaste.

Knivhuggen i buken. Avled av skadorna.

Nu är hon äntligen död! Carmen, den tokan, är bara ett minne blott.

På allmän begäran sjöngs det till hennes minne i kväll. Carmen själv var inte närvarande, utan hon är verkligen borta. Det känns skönt.

Vilken grym återträff studenterna fick, genom att göra en scenshow med godbitarna ur operan, på ett lättsamt sätt. Ett bra sätt att själva släppa taget om liket, efter ett helt år i hennes grepp.

Jag har svårt att smälta det ändå så här direkt....och jag är tacksam för att ha fått följa med under resan. Det är säkert svårare att känna sådan intensiv delaktighet i skolarbetet, som förälder, i vanliga teoretiska och praktiska gymnasieutbildningar, men här har det varit lätt att ryckas med. Oundvikligt.

Jag uppskattar verkligen att vi estetföräldrar fick underhållning per automatik, och även fick dramatik och dans på köpet. Vi hade tur.

Jag är så tacksam. Begrav henne!

Droppen urholkar stenen

Nyfikenhet och snålhet är de bästa vänner.

Just när de kommer tillsammans bildas det ett intensivt energifält och saker händer. Inte alltid så snabbt, men det händer oftast något.

Ibland går det riktigt åt pipsvängen, men det är saker man får ta. Det var kanske roligt fram tills dess?

Jag tycker att man skall prova själv, om man känner för en sak. Lyckas projektet har man vunnit på flera sätt. Man har ju just lyckats, och det är alltid bra. Kanske blev det bra och hemtrevligt? Billigt?...oftast. Och man vet bättre hur det fungerar och underhålls senare. Det är kanske en av de viktigare sakerna.

Ungefär så här kan det kanske vara om man till exempel bygger ett hus själv. Borde det inte vara lättare att bo där sen? Man vet ju mer om vad som är inbyggt i väggarna. Hur installationerna är gjorda, och så vidare.

Eller så är det inte alls så viktigt? Man kan ju bara bo också. Det är helt ok.

Vi bara flabbade

Fröken med lådan kan vara helt lugn. Jag har fått nya glasögon, betalda av arbetsgivaren. Jag ser igen.

De med gemensamma krafter skrotade glasögonen var redan uttjänta. Jag höll ut länge nog, och till sist måste jag skaffa nya. Den här gången slapp jag betala dem själv, även om jag inledde den totala skrotningen genom något slags lassokast...

Förra gången var det väl inget problem heller. Det var då jag skulle börja på det stället. Då köpte man gladeligen både glasögon, tårta och diverse jag vet inte vad, som passade en sådan nystart.

Tänk att det gått drygt tre år redan?...och de billiga brillorna har hållit ihop tills nu.

De här nya kommer säkert att få utstå samma tuffa behandling. Jag skall fan slita ut dem med blicken! Lödningar smälter av stirrande och min energi! Och jag ser det redan framför mig.

Men i morgon är en annan dag....

Slak kedja

I morgon kan jag möjligen önska att helgen kunde ha haft en dag till. Möjligen..

Förkylningen går i vågor, utan att för den skull vara av värsta slaget. Det känns som att jag tillbringat helgen i ide. Har jag varit utomhus något?

Ja, en kort tur ner på stan för att lösa ut sonen och hans byxor från ekiperingen. Och sedan femton minuter ute idag, för att flytta undan kanoter och grejor inför gräsklippning. Jag klippte inte ett strå, utan gick in i dimman direkt. Det går trögt i kropp och tanke.

Att det kan finnas så mycket snor! Det borde finnas en process att ta tillvara det och återanvända som...som...ja nåt medel, till exempel rengöringsmedel? Bilvård? Eller till målarfärg... ja det kan någon slemmig forskare fnula på.

Nej, helgen har gått i slowmotion och halvslummer. För att jag behövde det. Kroppen sa till att nu slår vi två flugor i en smäll: Vila bort förkylning och övertid.

Så då gjorde jag det... och snart är bara resterna av förkylningen kvar. Snipp snapp snut....

Hoover

Gamla minnen? Ja, verkligen gamla minnen! De räcker inte långt...

I drygt fem år har den stationära datorn tuffat på, och förvånansvärt bra har den klarat det!

Den har drabbats av åldersrelaterade åkommor, och någon smitta på senare tid, men den skall få en chans till fortlevnad.

Det krävs inte så mycket för att pigga upp den. Dammsugning, minne och hårddisk, och sedan får det hålla så länge det håller.

Jag tror på det gamla fyrtornet. En riktig praktmöbel, nästan jämförbart med ett gammalt piano.

De flesta pianon är i och för sig utbytta mot elektroniska, och så även hos oss, men så tänker jag inte nu, i fallet med datorn. Gamla datorer gör ju inte så att golven knäcks, men det gjorde pianot. Det blev gropar.

Dammet är ungefär lika...eller..ja, datorn är ju värst, men om dammfritt vore ett krav, skulle inte mycket stå kvar i det här huset...

Den måste alltså få dispens, när allt annat får det.

Yahaaooo?

De fixade ju henne! Galningen stack dolken i bruden på slutet, och hon var ju stendöd! Jag såg det själv, när blodet rann och allt stannade av.

Hon var slut, och skulle inte fortsätta att leva...jippie! sa dom...och det till och med sjöng dom, i glädjen på studenten när det definitivt var slut.

Nu väcker de galningarna upp den förskräckliga maran igen? Carmen, den häxan, blev de inte av med....det satte sig på hjärnan även på dem... hon har dem i något slags grepp, från andra sidan?

Jag håller koll framåt lördagseftermiddagen, på koncertversionen i Stora Salen. Hon får inte ställa till något mer vår Carmensita. Jag pallar inte.

Börjar det att gå över styr, så bränner jag henne på bål, för nu måste det vara slut med att förvrida huvuden!

Obestämd artikel

Det är andra tider, bullar och platser.

#Tider...ja, det är annorlunda. Vissa nya saker och upplevelser är obekväma och andra är helbra. Jag har inte fastnat i någon bestämd åsikt om vad jag skall tycka ännu, men det har varit en omtumlande tid... ja, jäklar! Resan pågår.

#Bullar? ...Jag tycker att det äts nästan bara pepparkakor! Och om jag refererar till kaffeförbrukningen på jobbet, så står pepparkakskonsumtionen i proportion till den. Pepparkakor är kanske lika nyttiga som mörk choklad? Men mer bullar måste till!

#Platser.... ibland känns det som att jag besöker en plats för första gången, fast jag är i den mest välbekanta, vanliga miljön. Det kan vara en känsla av förvåning, sprallighet och upprymdhet, saltad med aningen osäkerhet.

Är det nåt med ögonen tro? Ja, inte att det fysiskt är nåt med ögonen....Jag väntar visserligen på nya glasögon, men jag funderar på om jag....hm...utvecklats på sistone. Jag ser inte alla saker på riktigt samma sätt. Och jag är säker på att det bara är helt normalt. Visst är det bra?

Jag skall ta ett snack med mig själv om det här med frågetecken. Det kanske skall vara så få som möjligt i en text?? Eller fler!!