Ett steg upp

Igår flöt jag fram.

Det gick inte fort, men jag flöt. Hela dagen flöt jag fram i maklig takt, och det kändes bra. Det kändes som att farten bara var aningen lägre än vad omgivningen signalerade.

Det blev, med andra ord rätt mycket gjort. Det är då det känns så extra bra, när det känns lugnt och flytet infinner sig. Det är stressen som uteblir...så måste det vara.

Ja inte vet jag hur det kommer sig, men... Det kom ett lugn bara.

Igår när lugnet pågick som mest, blev rätt mycket gjort och utan att jag behövde gasa det minsta. Allt flöt på.

Jag kan räkna in min förkylning i det hela. Den flyter på, men även den i lugnare takt. Nu får den flytta vidare på egen hand. Jag är snart klar med den.

Dagens stora flin förvånade säkert min chef. Vi möttes runt ett hörn och mitt anlete bara sprack upp i ett stort smile.

Det kanske bekymrade henne, tänkte jag, så jag informerade henne efteråt om att det inte var hon som gladde mig, utan bara vanligt bra humör, invärtes.

Men jodå... Visst kunde det vara chefsskapet som var den utlösande faktorn, sa jag när jag tänkt till lite mer.

Eller så tänkte jag glatt på något annat, bara sådär spontant. Klisterlappar på ryggen eller nåt?