Staden vaknar

Vi måste försöka att både ta in, och samtidigt slå det ifrån oss. Att man känner av det som händer....är väl bara ett måste! Men ändå...

Utan att spekulera här och nu i ett enskilt fall, måste man fråga sig rent allmänt, vad det är som kan göra så att ungdomar spårar ur och kastar bort sina och andras liv. Jag , och alla andra, oavsett om vi är föräldrar eller ej, blir väl påminda NU! om inte förr?

Jag blir visst förbannad på ungdomar som kastar sig in i galenskaper, men jag tycker absolut synd om dem för att de inte fick hjälp, stöd och guidning under processen framåt. Något annat skulle ha gjorts? om man nu kunde ha fått gjort om det. Ja visst, men vad? ....lätt att vara efterklok..pekpinnar...blaha blaha, ...snack...

Om vi säger så här då: Vuxna har ta mig fan en skyldighet att lägga sig i!....och att hålla ett öga på sina, och alla andras barn i vår närhet....säga ifrån, javisst, men inte bara säga stopp, utan verkligen sätta stopp! Välj metod själv, men sätt stopp, när de börjar fladdra iväg. För de behöver det, är värda det och vill det.

Frihet är ett vackert ord som, täcker ingenting.... Så om man nu släpper något fritt, så är det förhoppningsvis jättebra, och förhoppningsvis på sin rätta underbara plats. Men där hamnar man inte så säkert, efter en liten kamratlig knuff och ett startpaket från Ikea. Det krävs mer.

Man följer med. På något sätt gör man alltid det. Och i värsta fall sparkar man irriterat till ett hjul, när det inte går riktigt som man vill. Det kan ju ändra riktning av det, eller så går larmet.

Något hände, och var det så farligt?