tisdag 11 maj 2010
Händer och fötter
Händelserika dagar kommer och går. Idag var det ungefär....nästan otroligt händelsefattigt och lugnt, ända tills det blev eftermiddag. Men då ramlade det på...
Att vänta på ambulans till en arbetskamrat är inte något vidare, men heller inget chockerande. En vardag...och sådant inträffar någon gång.
Visst reste sig armhåren lite, och det kan bli känslosamt när man inte riktigt vet vad som drabbade karlen. Jag är annars lugn när sådant händer, verkligen!...men jag känner det rätt djupt, det som byggts under arbetsdagar då man pratat skoj, och lite allvar, när man träffats inom väggarna. Jag blir gärna personlig med skojiga surgubbar. Fan vet varför...
Glimten i ögat såg jag inte när han skjutsades iväg idag, men jag tror att det går bra. Jag håller tummarna för honom, och tror, och hoppas att han snart är ute och cyklar igen. Det är många cykelmil i den kroppen. Bra att ha, sådana här gånger!
Små bagateller kommer som brev på posten. Små osäkra ungdj....domar...som måste hävda sig, spela allan, jävlas, och anledningen vet de kanske inte ens själva. Osäkra glin, med osäkra förhållanden? Dåligt stöd i sina vingliga liv...
Jag blir trött när man ger sig på min son med ojämna, men med allt för korta mellanrum, år ut och år in. Den här gången genom att sabba hans enkla moppe.
Jag hoppas bara att det var moppen som utlöste det helt anonymt den här gången, och att det inte var något personligt. Jag vet inte varför det hände, men att tippa någons moped så att den blir skadad, och bryta sönder ett tanklock, och sen grusa ner den, är ingen prestation. Det klarar vilken skitunge som helst, men att uppskatta det som ett nöje? Vad var det roligaste i det kvalitetsgrupparbetet? Kvalitet....som pulvermos.
Stackare.....jag tycker så synd om dem, och önskar dem verkligen en roligare start i deras...vilsenhet. Menar liv.
Sen satt visst dottern fast i Scwitzerlandet! Tänk att dra hela vägen från Changhai och att missa planet i Schweiz med en fjuttkvart. Nära ögat, men försent....
Jag behöver inte skicka makaroner och falukorv dit. Hon får väl klara sig en liten, liten stund till...
Kvällen är lång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jaa, tårarna höll på att komma för mej med.. en arbkamrat som man "känner"..
SvaraRaderajasså, det hade hänt satyg med moppen, grrh! va ska man säga, så jäkla omoget å taskigt gjort! vi som pratade här om dagen om att det hade vare lugnt ett tag(minns du?) jaa blir pissesur när jag läser sånt här, att sånt sker å händer din finurlige å goa grabb, hur dom behandlar andra för att dom är så osäkra å ouppfostrade!
Det är "skapligt" ändå nu, jämfört med förut. Och det blir ännu bättre, i och med skolbytet som kommer. Gymnasium, litet och lugnt.
SvaraRadera