Det började som en skakning på övre däck

Det kom nånting klampande nedför trappan. Jag var inte riktigt säker på vad det kunde vara, men det var heller inte helt obehagligt. Fick en känsla av att det var nåt ljud som jag hade hört förut.

I öppningen in dit där jag stod, skuggade det till och nånting stannade upp ett ögonblick. En lugn rörelse och en figur visade sig. Var placerar man den ? Bekant, men från var? Och från när? Vi gjorde nästan samtidigt nån form av tafatt hälsningsrörelse, men jag tror att den andre var lite mer säker på vad det gick ut på. Det var nog ändå där initiativet togs på nåt vis.

Han hade mycket att berätta, den andre, och han hade väntat ett tag på att träffa mej, det förstod jag. Ju mer jag fick höra, ju närmare tycktes jag befinna mej. Jag sögs in i berättelsen och det var inte obehagligt alls. Till slut var det som om jag kunde alla ord, samtidigt som de sas.

Jag sa alla ord samtidigt som de kom till. Det var jag som sa dem. Jag hade lärt mej bra mycket mer om mej själv.