En hel vecka

Erkänner. Pekpinnar gillar jag inte. Erkänner trots det att jag har en hel hög med sådana, som jag bara måste vispa runt med. Nån fick en i ögat, nån rätt i knävecket och kanske nån rätt ner i halsen. Det är lite svårt att känna av sådant själv, alltså veta när mjuka goda tankar övergår till stelare och vassare pekpinnar.

Jag tror att alla, nästan alla, vill väl men har svårt att veta vad som sticks hos den andra. Problemet tror jag ligger i att det är så roligt att dela med sig av erfarenheter så att det blir för enkelriktat. Och självkritik, det är inte prio ett hos mej. Jobbigt nog ändå. Att kritisera andra menar jag förstås.

Ibland skall det sticka rätt rejält också. Konstigt annars, men det är nog bra för en själv att välja taktik som fungerar. Så att man inte står där med en bruten liten sticka.

Kommande vecka, ja vad skall man säga. Det känns som att det är en hel vecka. Den sista hela veckan. På lång, lång tid. Jag vet inte hur jag skall leva den veckan. Jo leva den skall jag självklart, men hur?

......Här inföll en längre paus......

....Dag efter dag, är jag på väg..... Slagertext såklart. Hur hamnade den här då?

Jag hakar nog på nån gammal ide om att leva i nuet, eller fånga dagen, och egentligen skulle jag ha skrivit det på latin som vanligt, men där går gränsen.

Nu skall vi räkna pekpinnar: Jag får ihop minst, ...ja flera stycken i ovanstående, så vad var det jag sa. Och jag har nog nån till kvar ändå.

Kom och bryt dem bara. Jag behöver nåt att tända pannan med.