Saltsill

Den krävde lite kraft, gårdagen. Kändes inte så igår, men idag var man rätt urlakad. Och fortfarande förkyld, men det släpper rätt så skapligt när man har Onsdagsögonen kvar på Torsdag. Rätt lämpliga näsdroppar det.

Men det var verkligen en pärs att ge sig iväg ner på stan för att uträtta sina ärenden. Och det var väldigt många ritualer hemma innan det stämde.

Det var både på gott och ont att träffa bekanta där. Svårt att veta om det skulle brista, mitt på en kall trottoar, som om det var nån kolossal tragedi man drabbats av. Men det är ju så med mej. Jag kan i alla fall inte, stoppa känslorna. Möjligen lura dem att titta åt ett annat håll.

Men jag åkte iväg. Och jag gjorde vad jag skulle, och lite till. Och det känns bra.

Jag är fortfarande lite med i filmen från igår, men propotionerna och vinklarna börjar rätta till sej. Och jag känner värmen än, för en del är otroliga, underbara.

Jag vill aldrig att det skall vara en massa gnälliga beklaganden och krystade ojanden. Det är inte positivt! För någon. Fast de som gör ljuden kanske tycker tvärtom, just då.

Men omtanke, kanske en rak fråga, två öron, sansat resonemang, verkligen säja någonting. Med röst som ger energi och glädje, det är bra.

Positiva lilla triangeln. Patent på den.

Och jag blev sugen på stekt saltsill med löksås. Salt, inte urlakad.

Men det blir nog kyckling, puttrad tillsammans med spiskummin, vitlök, aningen lime och curry. Plus en rejäl nypa oregano skördad mellan stenarna i Augusti. Nya färska blad i Maj.

Satte ett frågetecken efter Maj först, men tog bort det snabbt.