Fem cm från förr

För några år sedan var det milt som sjutton ända långt framme i December. Sjön var öppen en vecka före julaften. Grannfrun och jag bestämde då, efter att ha diskuterat fenomenet när vi träffades efter vägen, att om isen inte har lagt sig så skall vi ta en roddtur på julafton. Nu blev det ju aningen kallare de sista dagarna och två eller tre dagar före jul var sjön stilla. Isen låg tunn och glasklar och att ro en tur var inte möjligt.

Visserligen har det varit milt även i år men nu lägger sig de sista öppna vattnen häromkring. Kallt, visst, men det är lite "mysigt" när det fryser över hela sjön. Det ser ju inte varmare ut med öppna vågor mitt i vintern ändå. Då har man mer nytta och glädje av isen. Och erfarenheter.

Förut...ja men för en jäkla massa år sen... var det en höjdpunkt när det började bli isläggningsdags. Vi cyklade iväg en bit till en tjärn där det frös tidigt. Balanserade ut på tuvor med blöt mossa och knackade med någon trädgren, och lobbade ut någon knytnävsstor sten för att sen lyssna på ljudet.

Ett sjungande och säreget spännande ljud som uppstod vid ett nedslag i godkänd tunn kärnis var himmelskt att höra. Det bekräftade att det skulle bli skridskoåkning!

Nu utspelades detta vid den tiden då det inte var självskrivet att varje by hade en skridskobana på land. Nä! Men vi hade två sjöar och en tjärn. Ett mindre blöthål och någon vattensjuk sänka på någon åker. Vi hade alla möjligheter att åka grillor, spela bandy och faktiskt hocky.

Men hocky var inte så smart egentligen. Mesta tiden gick åt till att gräla om det var tillåtet med tacklingar eller inte, kändes det som. Olika individer hade ju olika kroppsstorlekar, olika skydd, eller inga skydd alls. Hjälm? Ja, de flesta...

Flytväst och isdubbar saknades, men skulle ha behövts ibland. Likaså dagens typ av skridskor. Man åkte på lädret långt upp i åren. Man kände väl inte av vilken vinkel de domnade fötterna hade.