Boggiboogie

Vadå halt? Det var en knappt märkbar halka, enligt min mening.

Vid vägkanten på anslutningsvägen till den stora parkeringsplatsen norr om staden stod det ändå stilla. Visserligen var det en tungt lastad tradare med släp, men det var plan mark. Noll motlut! Och den stod där den stod.

....Men drivhjulen var det inget fel på, utan de snurrade framåt...och bakåt...framåt ...och bakåt. Eftersom ekipaget inte förflyttade sig alls, gav nämnda hjul till slut upp en liten röksignal till chauffören: -Prova nåt annat! sa de nog. Trots lite framnött vägbana ville de inte något mer.

Jag hade under tiden funderat på hur jag kunde bidra, men jag hade inget grus med mej. Och spaden var med som vanligt men vad hjälpte det?

En annan grånad vägens riddare sågs irra bort till husväggen vid entrén, och mycket riktigt: Där var sandlådan! Men han hade bara en ynka spade i näven, och plastkassarna jag såg där i bilen, skämdes han lite för, det såg jag.

-Vill vi ha riktiga grejor? frågade jag myndigt. Jag såg direkt på den andres min utan att nåt sades, att det var rätt spår.

Sagt och gjort! Den större bra-att-ha-plastfolien, bak i min bil, blev en utmärkt grussläpare, och gled så lätt över hela parkeringen till den vilande tradaren. Och det blev till och med grus över....

Det var inte helt lätt att komma loss ändå, och han var ju ung det lyllot...men han kom till slut loss. Självklart stannade han inte till för att tacka oss, men det var ju helt rätt. Det hade varit pinsamt att sitta fast där igen på platten, tänkte säkert den unge sörlänningen.

En symfoni av muntra lastbilstoner hördes över parkeringen när kollossen makligt ökade farten mot söder. Det lät riktigt fint och välment.

Borde det inte finnas plats för grus på en sådan kolloss? Det kan inte ta mer resurser än signalhorn och liknande, även om de med är viktiga.