En ny kompis

Det var en jäkligt ranglig stol jag satte mej på. Om den hade brakat omkull som kaffeved hade jag säkert svurit, trots att det var inne på pastorsexpeditionen. Jag stöttade med fötterna i golvet och undvek ryggstödet för säkerhets skull.

Prästen var ute med firmabilen och han borde vara på ingående till utsatt klockslag, sa kanslisten till någon kollega inne på kontoret.

-Han måste ju i varje fall lämna tillbaka firmans fordon i tid. Den var ju bokad till klockan två...och nu var den lite drygt det...Oro i lägret.

Jag har inte bråttom tänkte jag lugnt, men det var jobbigt med stolen.

Sent om sider kom så prästen med raska och rödblommiga steg in genom ytterdörren, och jag reste mej, väldigt försiktigt. Jag var för övrigt restriktiv med omdömen om stolar och sådant. Det kan slinta sta med orden.

Men tänk om jag skvallrat på dem? Under min rangliga väntan hörde jag nämligen tre svärord från kontoret. En gång sa mannen "fan". Klart och tydligt! De andra två kom i samband med kommentarer om roliga historier. Dock berättades ingen sådan historia under den tiden jag satt och tjuvlyssnade. En höjdare vore ju att få ta del av en rejäl fräckis...och sen återge den för prällen...

Vi samtalade och planerade rätt länge. Trevligt! Även han spårade ut lite i periferin....Och jag sträckte mej så långt att jag i en mening under samtalet utbrast -Herregud! Men det tror jag inte ens han reflekterade över. Han är van.

Mycket sympatisk och skärpt man är det. Han skriver aldrig på lappar eller antecknar...det sa han, och jag tror honom. Jag märkte efter en stund att han verifierade det han hörde genom att bara peka på sin skalle. Där satt allt! Omedelbums. Tryggare kan ingen vara, än jag efter ett sådant möte. Det blir en bra tillställning till veckan.