Packat ihop nu?

Vi har städat undan en del i pappas rum på äldreboendet. Nästa gång vi stänger dörren är det bara ett tomt rum, med en enda möbel kvar. -Möbel och möbel? En rätt opersonlig mekanisk konstruktion med diverse finesser ingick i boendet, och den står kvar till nästa gäst.

Det är lätt att tänka sig att det med hjälp av den justerbara sängen sker mycket omvårdnad, och mycket vilande. Och där tillbringas nog inte så många glada timmar bland alla de övriga timmarna. Men hur skall man veta det? Jag bara hoppas att den egna inre världen var bättre än den yttre, den som vi såg.

Hur är det att tillbringa en större del av de sista åren så oföretagsam? Oförmögen att göra något själv och utan att hänga med, förutom i några små glimtar. Jag bara hoppas att han tyckte att det var normalt. Kanske det inte fanns så mycket att jämföra med?

Jag vet inte hur mycket som satt kvar i minnet av det tidigare livet, och när det inte kan meddelas till omvärlden med egna ord blir det mycket frågetecken.

Jag skrev ovanligt mycket om mina funderingar om det osynliga och dolda i en förbrukad människa. Om livet som förbrukad....

Svaren behöver jag, som tur är, inte ha tag på. De svar man normalt först tänker på blev inlåsta, och sedan försvunna. De är puts väck!

Men om svaren redan har getts? Tänk om de kommer fram en annan väg? Det kan vara frågan som ändrats över tid? Ställts på ett annat sätt? Eller är det just så att det är frågan som är viktigare att ställa? Viktigare än att alltid få dessa så rätta svar.

Kanske själva frågan är det allra viktigaste?

Kanske? Eller? Och? Hur tänkte du nu?...Och vad tycker man om det här då? Det kan man kanske fundera på, som svar på några frågor.