Älg-hoppet

Vi har räknat in de överlevande, och det förefaller som att alla är med hem. Junior var närmast, med en mindre käkskada och blodvite som följd, efter en fasthuggande stav. Annars var det inga tillbud i grovsaltet, och det nitade och limmade skidbrättet höll för sonens älghopp.

En slalombana väckte mitt intresse, mest på grund av att det inte var särskilt många ögon som betraktade ens framfart. Jag är aningen reserverad när det kommer till så avancerad åkning...Och efter lite memorerande, och genom det viktiga sena konstaterandet att det var parallellslalom som gällde, blev banan mycket enklare att begripa sig på....Nu var sanningens ögonblick inne.

Precis under anspänningen vid start, kom något störningsmoment inglidande snett bakifrån. Ett par korta skidor, bärande en kort flicka med opropotionerligt stor hjälm tryckte på och bildade kö.

Då, om inte före, kändes det som att utmaningen och uppgiften var överkomlig. Damen utan stavar, fick som den gentleman jag är, genast företräde till banan. Jag är glad att en sexåring visade framfötterna och tog initiativ, så att jag slapp bli ikappåkt efter tre portar. De har alltid så förbaskat svårt med avståndsbedömningen.