Aj!

Jag fick en tennisarmbåge som födelsedagspresent i höstas. Den har jag burit ett tag, både högt...och lågt.

Den blev så gott som botad den dag jag besökte blodbussen senaste gången. Den fick möjlighet att ligga till sej och få ett bättre liv den dagen. Men mest berodde det nog på att den inte alls behövde göra sig påmind efter det. Eller att jag inte alls behövde fundera på sådana skavanker efter den dagen. "Den" mådde mer bra sen, så att säga.

Idag limmade jag smältlim under en intensiv femsetare, så armbågen blev lite sur. -Du skall inte tro att jag ställer upp hur som helst, sa den i ett försök till allvar ikväll.

Nej, visst. Jag skall genast ge den en behandling så att den ändrar sig. Visar jag den lite riktad uppmärksamhet kommer den att ändra uppfattning. Den kommer att mjukna, för mina argument är bra.