Ny årsring

Och helgen blir lugn?....nja, både och. Vi ställde ju till det lite genom denna..."destruktiva tråkbandy", som tyvärr genererade några mål mer än vad STORFAVORITEN mäktade med. Ursäkta oss, för vi visste inte bättre än att försöka att vinna.

Nu har vi vunnit minst silvermedaljerna, och det kanske är väl magstarkt att försöka att byta upp sig i helgen på finaldagen. Eller?

Detta sällsynta fenomen skall så klart bevistas, nu när tillfälle ges. Visserligen packas Studenternas varje år med upprymda och förväntansfyllda, men för oss var det inte igår som laget spelade en final. Jag som smakade min första bandyglögg på Långnäs på sextiotalet, och storögd spanade över muggkanten på denna festlighet, var ändå inte påbörjad när senaste finalen vanns.

Det var på tiden! Det var, kan man kanske säga, på övertiden....och har vi kommit dit, efter så många år, kan ingen begära att, pang tjoff, så tar vi det. Väl blåögt....men, låt dem tro det. Låt vem som helst hoppas och tro vad som helst. Det blir alltid någon som trodde rätt till slut. Idiotsäkert system.

Jag tror att det blir drag. Jag tror att det kan bli vad sjutton som helst som resultat till slut, och det är ändå en fest. Dagsformen avgör vad festen skall kallas.

Guldmiraklet...superskrällen...darrade som vanligt...överkörning....antiklimax...tyngden avgör...grymt taktiskt....visade var skåpet skall stå....dessa lejon....grönvitt...hav av orangeblått....trummorna slutade aldrig....

Vem fasen vann det till slut? Jo de som verkligen vågade vinna. De som absolut inte var rädda för att förlora. Och om ett lag kan strida tills de i princip kräks, bara för att det var så roligt...där kommer guldet att hängas.

Det kommer att bli kul, oavsett vad vi pratar i för tonläge på hemresan. Det är ju en drömfinal med många vinnare redan....Men just det oföutsägbara...ger mej bra vibbar. Hela tiden.