Tapto och snart revelj

Nationaldagen passerade utan några större problem. Vi som vågade att vara kvar hemma, klarade av att hålla ställningarna här i byn. Inte ens vattenkanonerna behövde vi använda, för det perfekt timade regnet tog udden av det hela när det var som intensivast.

Efter en tidig insats med röjsnöre och klippare hos granntanten, riktade sonen och jag intresset mot vedlasset som var kvar ute. Vi lyckades sönderdela och transportera in ungefär åtta-nio kubikmeter ved på eftermiddagen innan regnet abrupt avbröt oss. Det var ingen direkt katastrof med regnet, för vi var lagom hungriga och slaka efter att vi nött på de timmarna.

Det minskar snabbt på högen ute, och det är bara att konstatera att det inte räcker till att fylla boden med det. Jag har lite mer hugget som ligger i buskarna, men kan även hugga lite till i grannarnas djungel.

Jag har två-tre sådana att dra nytta av. Djungelinnehavare. De är som Ulf Lundell. Inte direkt nationalskalder, men de trivs bäst i öppna landskap. Det är bra för oss vedeldare med motorsåg och son. Vi kan röja, radikalt och utan pardon, bara orken infinner sig. Ibland gör den det. Jag skall kolla av om den har infunnit sig igen när jag vaknar i morgon. Eller så kan jag göra något helt annat först. Jag har lite att välja på.

Röstning till EU tex. Det blir nog en resa till Ordenshuset för att rösta, och man kanske träffar några gamla bekanta där, som man brukar göra. Efter att ha pratat lite skit med någon utanför, kanske det går att bestämma vad man skall stoppa i kuvertet.

I Bohuslän har de mycket blålera mellan bergknallarna. Trots det, var det ingen blåval de hittade benen efter, vid vägbygget. Men oavsett art och ålder på fyndet så var inslaget i Landet runt rätt intressant. Mest intressant var tjockleken på blåleran. Det såg nästan härligt ut. Tänk att få gräva ur det med en rejäl maskin. Glufs. Pojkdrömmar!

Men nu får de krafsa fram resten av valen med pyttesmå murslevar. Vilken kontrast. Men då är vedkapning bättre. Rejälare tag på nåt vis.