Välkommen Farewell

Jag vågade verkligen! Jag har badat i år, och det är bara juni ännu. Det blir nog fler bad innan sommaren är slut, men jag garanterar inget alls. Jag kommer troligen på annat att göra som är bättre än att bada, men men... Varför inte i början på augusti? Då kanske man är rejält sugen igen.

Närå! Det var väl inget stort problem att punsa ut i viken hos kompisarna idag. Det var, ja säkert... 27 grader i vattnet! Jag ljuger aldrig om sådana saker, så det får ni mitt hedersord på. Pissljummet med andra ord. Och långgrunt. Men jag behövde inte göra valrossen, för det var ganska mycket vatten i sjön där hos dem. Det fanns djup för att ta några simtag till och med.

Och vilken fin kväll det blev här hemma! Sommarkväll i flera dimensioner. Någon spelade kohorn så fint, neröver byn, utefter sjön. Det är ett speciellt ljud, som bär långt genom landskapet. Inspirerande till att prova på själv.

Eftersom inget kohorn ännu finns inom dessa väggar, blev det en liten workshop med två fioler på altanen istället. Några uppvärmningslåtar för fingrar som vilat. Lite kliande på myggbett, för att komma på något ytterligare att spela. Helst tvåstämmigt, tyckte både dottern och jag. Och efter en kortare övning, med henne som handledare, satte vi nästan på direkten en finstämd låt, trots att jag inte hört den förut. Jag tog melodin, och hon stämman. En fin polska, kommen ur en stor sorg. Farewell.

Det var bra att jag fick känna på det igen. Känna att det finns kvar därunder någonstans, det som jag lärt mej förut, men som legat i träda på sista tiden. Det var nog vädret som inspirerade oss att ta fram varsin fiol och sätta oss på altanen ikväll för att låta ihop.

När det var som bäst, och vi var riktigt nöjda med oss själva, så skyllde vi på myggen och packade in instrumenten. Det skall inte bli för mycket av det goda. Men det skall gärna ge mersmak.