Självklart

Igår morse var jag verkligen ute direkt efter frukostbestyren och tog mej an bilen, som planerat. Det var två punkter att åtgärda efter besiktningen. P-ända och bromsbelägg fram som låg på.

Det var inget omfattande projekt. Lite kallt var det och bilen stod ute, men jag skulle bara koppla på motorvärmaren en stund . Och åka in den i garaget. Nu ökas det ju på lite med göra, som vanligt med gamla kära vrak. Nej vrak var dumt. En pålitlig trotjänare med små rynkor, och en del slitna leder.

Det var helt omöjligt att få upp huven. Kärvt lås, och om nån har tryckt lite därframme kanske spärren hade lossat, men dit nådde inte jag när jag drog i reglaget inne i bilen. Ut och ryckte lite i huvkanten, och en behärskad? näve slog, (förlåt bil) lite där, sen in och drog i spaken. Omöjligt!

Nja, ny taktik. Smalt rep runt spaken inne, som under sträckning nådde fram till huven ute, ett litet tryck och drag och portarna öppnades till härligheterna. Allt detta besvär för att sätta i värmarsladden under huven. Onödigt att ta bort den alltså. Och dumt ställe att ha den på sådana gånger.

Under tiden värmen kom, letades kulled och styrstaget. Det var två gula, tror jag, förpackningar. Lite kallt åt fingrarna. Kanske i pannrummet på hyllan, den ostädade hyllan? Där var varmt. Mycket bättre än i garaget.

Och ja, det blev som det blev. Eftersom jag tar en sak i taget så kunde jag inte ge mej ut för att göra klart bilen, när det fanns så mycket här inne att fxa med. Svepskäl? Aldrig. Erkänner aldrig. Man måste göra det som är viktigt. För en själv. Och ibland är det åt en själv, och ibland är det åt någon annan.