Som en handske

Drabbades plötsligt av en liten åkomma, som jag brukar dras med. Stötte ihop med gamla verkligheten, den som var fram till för några veckor sedan.

Har några avlagda verktyg från kabelverkstan, inte stulna alltså, men hederligt slitna och liggande i en papplåda från samma ställe. Det sticker till lite när man rent känner hur det var. Hur nöjd man var när man åkte hem på eftermiddagen. Och hur roligt det var, VARJE morgon att komma dit. Jag känner att det var så, alldeles säkert.

De verktygen passade min hand så bra, eller snarare, passade hela mej så bra. Jag kan inte tro att det kan finnas ett arbete som skulle vara lika bra för mej nån annanstans. Men nu är jag ju en obotlig optimist, och påstår ideligen att jag är så sabla positiv. Så då får jag väl stå mitt kast då.

Ja, det kan visst bli ännu bättre!

Jag försöker själv, fixa till, hitta på, kanske där, greja till, leta därborta, yra runt lite, skärpa till sej, snart så, klarar mej ett tag till, rycka upp sej, ja så känns det rätt ofta. Men jag känner minst lika ofta att jag är så positiv trots allt. Jag ser verkligen de bästa sakerna klart.

Men jag saknar mycket. Det får jag.