Salta mer!

Det är varmt. För varmt för att göra någon större nytta med kroppsarbete. Men om en stund skall jag försöka, om jag orkar, att plutta ner ett femtiotal sättpotatisar. De var röda förut men nu är de riktigt gröna av sol. Lite små piggar är det på dem, men de tar sig snart. Det blir bra till suringarna framåt sensommaren.

Jag sköljde av min gula bil, lite slarvigt, alldeles nyss. Det var svalkande att skvätta med vatten. Nu är bilen röd igen. Det var ju det jag visste!

Och i morse så släpade jag delar av familjen till hallondjungeln med pinnar och linor. Det mesta låg ner, så att det snarare hade behövts en vält i framtiden, än plockning med flinka fingrar. Men nu så står en del av beståndet upprätt, det som gränsar till den så kallade gräsmattan på baksidan. Där blir åtskilliga liter plockade, på buskar som spridits från grannens mark. Samarbete är bra.

Det är mycket svalare inne än ute, och därför sätter jag mig en stund och plitar. Jag brukar ha så stängt som möjligt under heta dagar, och det får man tillbaka på natten. Svalt och skönt. Men då, på natten, vädrar jag rejält, och med ventilationsfläkt på högre varv. Den svalkan är till nytta under nästkommande dag om det är stängt och avknäppt då.

Nu skall jag gå ut och värma mig lite. Men med försiktighet. Det är ingen mening med att förta sig, nu när man är ovan vid detta. Jag är optimist som vanligt: Ingen idé att klaga nu, för det kan alltid bli värre...

Aska i grillen

Säsongen är inledd. Oset drog iväg neråt backen mot västra grannarna.

Bensinmacksgrillen fick duga, även om dess tre ben inte drog särskilt jämnt. Rostig och sned, men lös och ledig, rymde den fyra entrecoter som grillades alldeles lagom. Curryris, grönsaker, fetaost och oliverna passade utmärkt till måltiden ute, just när svalkan började märkas.

Just nu känns det fortfarande lite rulligt efter att ha ätit väl mycket, men det går att kompensera en annan dag. Vatten och bröd klarar jag mej på om det kniper. Eller fil tex. Det är bra i värmen. Men kaffe, det är ett måste. Det är nästan mer kaffesug en varm dag, och varför vet jag inte. Det bara är så.

Nu har jag tittat en stund på operan Askungen, med Malena bland andra, och den var rolig, och med mycket drillar. Det måste hon vara världsmästare på, avancerade tråcklingar med pipan. Moderniserat, med disco och caféjobb för Askungen, så garvade jag en del. De har till och med lagt in lite schlager i den, som aktuella "la Voix" och gamla godingen "Volare". Det var värst vad de har sköjat till det. Jag spelar in resten och kollar färdigt sen, för det blir lite långt och varmt att se hela nu.

Nu skall jag gå och göra kväller ute. Jag får väl fixa askan jag med, som i sagan. Och haspa, som den Emil jag är, även om det inte finns nåt uteskithus att låsa in någon på. Sträcka lite på mina träiga leder som en Pinoccio. Kanske häva upp ett riktigt vårskrik så här på nattkröken?

Men det kanske renderar i en utryckning av Kling o Klang så det är bäst att hålla igen med det, vid den här timmen. Hänryckningen får finna sig i att ha vissa gränser ändå.

Som en man i sina bästa år, så tar jag nog bara en enkel flygtur över taken, och känner lite på den ljumma, förväntade sommaren.

Blåbärssoppa

Måste ha tankat bra mycket blåbärssoppa under dagens lopp, för det kröp i kroppen av energi, hela dagen. Och en ömmande arm, efter för tunga ryck hemma, bättrade sig markant idag. Det var lite oroligt igår med den, och besvärligt.

Och gårdagens kvällsjobb blev avlutat och klart i skaplig tid. Så nu är det lugnt sedan någon timme tillbaka. Och inte bara för mig skall tilläggas. Det var lite ovissa dagar för någon bekant ungdom, med trasgrejor, men nu tar vi nya tag igen. Det brukar vi göra, och vi har vanan inne. Vi skall hjälpas åt med det, har vi bestämt. Eller, jag kanske bestämde...?

Badväder snart? Jag tycker att det börjar att pratas om badning nu bland folk. Men det får bli helt ofrivilligt då, för frivilliga mig ställer sällan upp på tidiga vårbad. För mej är det väldigt tidigt ännu för sådant.

Det skulle kunna ske på grund av en bra anledning bara. Kanotkapsejsning kan vara en sådan bra anledning. Men det har ännu inte inträffat, så varför skulle det ske nu, kan man fråga. Borde ta ett brejk från helgens övningar och plaska runt lite självsäkert i pjumsen här nedanför. Idiotsäkert! Torr som knäckebröd i en mjölpåse.

Ni får ta det som det blir

Lite mycket är det, de här dagarna, men gott om lust att skriva. Men jag spar ihop lite till, medan jag hålls med reparationsarbeten och annat. Och veden får vänta, även om det är "torkvär". Maskrosor väntar inte. Men de skall jag istället överraska tvärt. Sen.

Garaget ser ut som om bomben precis missat. Hit blåste visst skräpet. Men vi lyfter på fossingarna och hittar en yta att stiga på. Fixar. Städar efteråt. Sen.

Fredagskvällen blir som den blir. Säkert bra. En hemmakväll inne, eller troligare ute. Dags att sprida lite grilldofter snart, men det blir kanske i förrän i morgon. Är inte riktigt klar i garaget ännu, med att fixa. Men då så. Då är det bara att ge sig på´t igen. Hörs sen. Snart.

Melon med lufttorkad skinka och ruccolavinegrette

Förrätt, varmrätt och efterrätt, samtidigt som man översköljs av en nästan tre timmar lång föreställning av estettvåorna. En klassisk redovisning efter terminens slit. Jag har svårt att förstå världens problem under sådana timmar, när det kan vara så fantastiskt positivt och bra.

Jag var väldigt förväntansfull och lite spänd före, just inför sådant som kan sabotera tillställningen. Men bara för tekniska problem som brustna strängar och dylikt. Annars var jag lugn som en filbunke. Men efter Vivaldis Våren och det intensiva solot så släppte det rejält och då var det som vanligt igen. Näsduk upp och stolthet och grumlig blick. Några av fiollärarna som var där, kollade efter farsans reaktion, och det blev kommentarer efteråt om "avtorkning" och "förkylning" m.m. Det bjussar jag på, så gärna.

Även hennes violinlärare sedan tio år var klart tagen, för det har övats och slitits, med glädje, under dessa år. Och jag hoppas att han är stolt som en tupp nu. Sedan vet jag att det som motiverar till det slitet inte är någon annan än hon själv och hennes glädje i musiken.

Jag var även nöjd ikväll med att hon har så bra föräldrar, och det var klar majoritet för dessa tankar ute på gården efteråt, bland alla likasinnade glada vuxna. Bara att fylla på och storskryta när farten redan är uppe.

Varmrätten bestod av baconlindad kycklingfilé med rojomojoglacerade ugnsbakade rotfrukter och rädisor på salladsbädd, samt foccaciabröd.

Desserten till kaffet var en choklad-kladdkaka med kanderade havregryn och solrosfrön serverade med citrusfraiche. Tack, hotell och restaurangprogrammet för smaklig måltid.

Både sådan kvällsmat och superb underhållning, en helt vanlig tisdagkväll. Vad kan bräcka det i morgon? Det finns faktiskt en liten, liten chans, för allt är möjligt. Men då måste det till ett otroligt positivt tänk, så jag laddar.

Kylskåpspoesi

Är inte det en fluga som gick över, aktuell för något år sedan? Eller pysslar någon fortfarande med sådant? Jag plockade ett tag intensivt med de små magnetiska gummi?orden. Men inte på kylskåpet, utan på en överbliven vitlackad plåt, ungefär stor som en kaffebricka. "Man tar gröt i ett sött regn", skrev man om det skulle vara enkelt och fjantigt.

Men det gick att få till en hel del fantastiska små finesser, med det utbud som fanns med i en sats magnetord. Ja, det tyckte jag själv såklart, men de blev snart omrörda, ombyggda snabbt, av någon annan inspirerad.

Vedbodspoesin står numer som spön i backen här. Halleluja, äntligen vedkapning. Fader vår som helgat vedboden med ett paternosterverk som heter duga. Kanske heter det nåt annat, Pellevator kanske, för Duga heter den inte. Men den gör nytta, pellevatorn!

Lite tungt arbete blir det när man måste lasta med handkraft på släpvagn. Men vad gör man inte för lite motion och ved som någon annan har huggit.

Lös och ledig

Det var skapligt med folk nere på stan idag. Giffarna försökte springa in lite kulor genom sitt sponsorlopp, och faktiskt till toner av en blåsorkester från kustbandet. Eller så hette de så, rent utav.

Det var andra dagen på ett utbyte mellan Söderhamnarna och Bollnäs Ungdomsorkester, för i går var BUO hos dem och tutade. Det är bra att det finns samarbetsavtal ibland, och inte bara konkurrens. Men musik förbrödrar, och i vissa sällsynta lägen kanske även bandy gör det? Fler frågetecken skulle behövts nu?????......??? Räcker!! ?

Jag plockade sedan upp trumpetsonen, nu lite mer normalt klädd, för att köra hemåt. Det var hans oficiella, haha, andra övningskörning och det går ju riktigt bra. eftersom han fuskat så förbannat före. Så nu blir det mer bensinräkningar än vanligt, med två som övar.

Vi satte sedan igång med lite vedkapning. Det är en procedur först, att ställa i ordning med tre maskiner, så att det funkar så bekvämt som möjligt.

Först skall elevatorn på plats. Den lugna 25:åringen med tickande kedja och klappande plåtlucka, som bär in och upp i boden, så flitigt. Den konstruktören måste vara nöjd!

Sedan placeras det dit en hydraulklyv av modernt snitt. Kraftig och oljig. Krash och gnissel, riktigt knäckande klyvljud.

Sedan den lilla korta kapen, snabb och skrikig. Elak fan om man strular me´ han. Det undviker vi, genom omvägar och respekt. Men skjuter vedträn bakut ibland gör han, när man slarvar med att ta undan.

Det är musik de dagar det trallar på med ved, ibland entonigt, men ett speciellt ljud som inte stör mig. Det störde inte heller att sonen var ovanligt intresserad av att hjälpa till idag. Vi firade ner elevatorn från andra facket i boden och spelade upp den, med blocket, i det tomma facket. Där skall det snart vara kanske 25 kubikmeter, även om allt inte är hemma på gården ännu.

Sedan plockade vi på, fasvände elen, smorde lite, och allt startade och slamrade som det skulle. Eftersom det var på kvällskvisten redan, så körde vi på bara en kort stund, men med gemensam energi blev det några kubikmeter i vebon ändå. I morgon blir det betydligt mer, bara vi får hållas.

Väder är en faktor som påverkar, liksom dagsform, men annars vet jag vad som väntar far och son. Speciellt son. Hårt arbete, mycket dricka och fika, prata lite skit, och sedan....Sams och beröm! Ja, ibland kan det vara önsketänkande, men jag tror på honom, ända tills han bevisar motsatsen.

Sådär tre pers

Gult, gult, gult, gult! Hur mycket maskrosor får det plats på en åker? Säkert .......många...

Det var lugnt idag. Ungefär cirka tre stycken var vi som skalade kabel, lödde och kladdade fett.

Ibland på någon annan, och då blev det jakt. Men jag gör aldrig något sådant barnsligt. Jag bara hejade på när de sprang.

Ingen vann tror jag, eller så vann båda, för de var vänner efteråt. Det kändes som Lördag på jobbet, men det är det ju inte förrän i morgon. Det suger jag lite på nu.

Ha en så förbaskat bra helg, alla. Försök åtminstone.

Kaffe med gök

När jag stack ut skallen på bron i morse för att kolla lite på luften, så gockade göken på berget. Visserligen var han här redan för någon dag sedan, men det var typiskt gökväder idag. Lite regnfuktigt men ändå varmt i luften.

Det går att sitta ute med en kopp, även om det regnat nyss. Det är lovande.

Det borde även gå att ställa undan snöåkan för säsongen. Och då kan jag kanske hitta kniven till klipparen.

Det börjar att bli lite långt nu. Men grönt och fint.

Vad det växer, överallt!

Gnistan

Lasse på jobbet, trodde att jag hade bageri hemma. Jag förstod att han skojade om mina mjölpåsar för jag brukar nämligen förvara matsäcksmackorna i papperspåsar. Och det är rätt ofta som tomma mjölpåsar kommer till återanvändning.

Jag har även provat de som härbärgerat tex. muslimix, och de kan ibland bidra med lite roliga gryn eller fruktbitar som fastnat på en smörgås. Ibland är det pumpafrön eller bara havregryn.

Men alla smörgåsar blir bara godare efter några timmar i en papperspåse. Helt klart bättre än i en tät plastburk. Det enda jag inte går på, en gång till, är strösocker. Det är det sämsta pålägg jag smakat! Men anledningen från början var säkert bara att jag ville slippa att diska burkar. Sedan blev det bara en bra vana, att ta reda på alla tomma påsar från torrvarorna.

Jag fick tillbaka en påse strösocker för någon dag sedan. Den hade hamnat bland fröpåsarna av någon anledning, kanske eftersom den var av samma utseende. Där har det samlats diverse frön från egna rabatter, men jag hade inte frön i strösockerpåsen, utan egentillverkat fnöske.

Väldigt nödvändigt, måste jag påstå! Tänk om det blir nåt EU-direktiv om restriktioner avseende svavelanvändning eller explosionsrisker med gaständare. Man kan aldrig veta, och då måste det vara bra med lite kunskaper i att tillverka och hantera fnöske.

Jag tror att allmänt kunnande om fnöskhantering dog ut lite i förtid, utan att skarpa europeiska direktiv var påtänkta. Det kanske tål att tänka på inför framtiden. Bäst att hålla gamla metoder uppdaterade så att vi inte står där med våra blanka grejor till ingen nytta. Se exemplet med glödlampor, det är redan här! Förbud!

Och tar dom sen bort stearinljusen så blir det mörkt. Fast vi har kanske ändå inget att tända med, om vi inte behärskar eldstål och fnöske då.

Så därför tar vi: En skivad fnöskticka och lägger den i, 1 del vedaska plus 1 del hett vatten, i ett dygn. Bankas sedan, med en klubba, ut till en tunnare sämskskinnsliknande filt, och torkas. Varning för frätande asklut vid bankningen. Asklutet som bildas av aska och hetvatten, är ett kraftigt och mycket användbart tvättmedel. Det kan fräta bort fingeravtrycken dessutom.

Om man istället tar en oskivad sådan svamp, och bankar ut den väl, så kan man sy kläder av det. Det var stor industri med sådan konstlädertillverkning förut, men det hantverket kommer jag inte att prova.

Men fnösket fungerar med minsta lilla gnista, och det var ju intressant att skåda. Men vem uppfann det först, och hur? Det hittar jag inte på nätet.

Sin vana trogen

Det kommer lite jobbsposter när man minst av allt önskar det. Och jag tänker inte gå närmare in på det tjatet nu. Det var lite kryptiskt beskrivet igår och det räcker med det. Det har jag redan lovat vederbörande, och det värsta har redan runnit av efter min slakdag med koncentrationsproblem. Och det värsta har lagt sig, det knöliga sen igår.

-Sen skall vi rocka, sa grannen när vi åkte från jobbet. Och det var lite medin bara att höra det, för jag vet att det är avkoppling och omstart att vara där.

Han är lite kaxig den fan, och när det gäller våra musikaliska utsvävningar, så är det bara bra. Jag är inte särskilt blyg heller när vi är där, men är tvungen att hålla igen för att det kan låta fördj..t ibland. Okej, ofta. Sen försöker jag träna ikapp hemma, för det går inte in så lätt under en timme med oljud. Men bättre och bättre.

Och jag måste byta strängar igen. Igen? Vad snabbt det blev slut på dem då. Dåligt skit. Men nästa uppsättning skall hålla ännu kortare, ha! Hoppas att de går av fort. Pjong! Skall bända rejält nu när jag har skinn som tål. Jag kollade fingertopparna förra arbetsdagen och då strök jag av lödtennet, bara så där. Så känslig kan jag vara.

Men det är nytändning och det går framåt, från min låga nivå. Det är bara att nöta på och det är ingen plåga precis. Möjligen för invånare i närheten, med fel inställning. De borde se det mer positivt. Att det blir mer harmoni och lugn efter en riktig holmgång. Men att någon lyssnare säger att det är bra eller häftigt och tindrar, dit är det en bit. Eller så har de inte fattat att vi faktiskt är helt friska ändå.

Lite halvmatt bara

Vad det är spännande. Man vet inte vad motståndarens nästa drag skall bli. Shack är ett svårt spel, så därför ger jag mej inte på det.

Men livet självt borde vara jämförbart? Planera, förutse, bedöma, göra drag, ta risker, fega, gasa.

Men det är väl en jädrans skillnad egentligen. Otrolig stor skillnad! Problemet är att det inte är givna regler som i shack. Vad som helst kan hända. Vill det så vill det. Blir det så blir det. Man försöker nog att styra så gott det går , men det andra som kommer överraskande, positivt eller negativt, är svårare att påverka.

Det är så svårt att komma på vad som skall kunna påverka sakerna. Det som kan hjälpa nån till att ta rätt beslut, kanske inte funkar för alla. Eller vid en senare tidpunkt.

Vilket sabla lotteri det kan vara ibland, eller otur säger nån. Men jag försöker att hitta små öppningar till att bättra på chanserna. Det känns bättre då, att verkligen ha försökt, än att ha suttit med armar i kors.

Men livet är spännande. Allt kan hända. Jag tror att jag skall köpa en lott ändå.

Men tänk vad mycket folk det blev hos oss samtidigt ikväll. Det nästan körde ihop sig lite i röran här ikväll, med grannar och annat löst folk:). Det gillar jag verkligen. Sånt skall man inte kunna påverka alls!

Ingen fara, Malena

Bara för att jag trodde att det skulle bli som vanligt, att det skulle bli en riktig skräll, så sopade han rent. Och det kanske blev 17:e maj under tiden.

Den var verkligen en vinnarlåt redan före, men därför gissade jag att det skulle skita sig och bli tvärtemot. Hade fel som vanligt. Det blev tvärtemot mitt tvärtemot.

Tur att man bryr sig. Men jag tyckte om Estland. Hon var snäll, Estland. Och mystisk. Hon sjöng inte mystiskt, utan bra. Men låten var för lugn, och för mesig för att sopa hem det som Norges gjorde.

Island var jättebra, men jag fick ingen kontakt med henne. Tur det, för då vet ingen hur det slutat. Tyskland var riktigt ovanligt bra, för att vara Tyskland, och dessutom kunde han nästan steppa. Steppdans är inget vidare kul att titta på.

Men det var tur att de inte kom med världens bomb i Moskva. Det hade man inte pallat med. Tänk om de hade klarat av kvällen med nästan bra Engelska! Den överraskningen hade man inte klarat. Lovar. Men ryssar kan man lita på.

?????!

Men vem sjutton vinner i kväll? Jag är förvånad över mig själv. Det låter bättre än väntat. Ovant.

Skramla Gräva Lukta

Viss tvekan rådde vid samlingen med BUO, om att trä på sig en bred blålila blank banderoll, och därefter skramla med bössan längs marchvägen idag. Uffe den tuffingen, var lite vit om nosen ett tag, och vi spånade på, om det var vi som skulle paradera, eller dom andra färggranna. Och blåsigt var det, men jag har hellre den banderollen, flaxande runt mig, än klänning, det är säkert.

Det blev faktiskt lite kulor till BUO, även om det var glest med folk idag. Däremot var det några besökare här från annan ort, men jag vet inte om det kom nåt bidrag därifrån, eftersom vi snodde Hellmyrs av dem.

Idag grävde jag upp lite överflödigt i landet, och passade då på att sätta ned delar av det i några kärl. Kanske det passar åt någon, dessa fyra olika kryddor. Det verkar inte gå att ta död på dem här, så då får jag väl gräva bort istället, och minska in.

Gröna fingrar har jag inte, men det doftar grönt länge av dem idag. Och potatisen som skall gro ett tag till, har jag ställt ut så att den får sola sig. Den är knallröd i vanliga fall, men skall gärna bli lite grön och fin innan sättningen. Det skall ske först när jorden är varm, för det lönar sig aldrig att vara för bråttom. Då stoppar den bara upp istället. Astrix heter den, en särdeles bra potatis på alla sätt.

Pangpang

Nu skall jag ut på stan och hota med bössan. Borde gå att skrämma ihop lite kulor innan man måste packa ihop och dra. En bössa och rätt attityd kan ge lite utdelning till egna verksamheten.

Det är ett sätt att greja lite pengar till ungdomsorkestern det här, att försöka dra in lite pengar just under spelningarna. Det är inte speciellt betungande att vanka omkring på gatan under en timme och försöka att vara lite trevlig. Det är mest trevligt folk ute ändå, så det går lätt.

Så alla som har tid för lite taktfast och glatt tutande idag, kommer genast springande med lite klirr till ungdomsverksamheten! Det går även att smyga förbi, utan att lämna pengar så klart, vad annars! Klockan tolv är det dags. Och det är ju snart som sjutton det....ÖKA!

Trevlig helg, och tut på er.

Backar aldrig, bara attack!

Kontakten var bruten med er tills nyss. Sedan ramlade det igång och det ramlade även in lite mail. Tex. från pensionären. Några väl valda ord kom det från honom.

Jag förstod som vanligt inget alls av det som han skrev, men det går att ha roligt med det ändå. Sen brukar jag skriva något osammanhängande tillbaka, om något helt annat för att verka ointresserad, så att vi blir kvitt. Och så håller vi på, och håller på, när vi har en kvart över. Det kostar så lite, men ger så mycket tillbaka. Massor av huvudbry!

Bra träning för tanke och fingrar blir det, med en massa fantasifulla betraktelser, men det har mindre betydelse vad innehållet är, bara vi inte blir ovänner. Och det kan konstateras att det är nog uteslutet!

Normalt sett skulle det ha varit polisanmälan eller torpeder anlitade för länge sedan. Närapå mordhot har ju riktats, åt båda håll, det skall erkännas, men vårt förhållande verkar starkt. Han fattar inte allvaret ändå förresten, tex. när jag var riktigt elak senaste gångerna. Trodde säkert att jag skojade, som vanligt. Och när jag är som snällast, och bara använder ironin på bästa sätt får man ta rejäl betäckning, för då avlossar han stora kanonen som vedergällning. Ja ni ser hur jag har det när jag försöker vara social med tidigare generationer. Otacksamt.

Glad att jag fått träffa den stofilen, det har jag sagt förut. Tjatar om det, men det har jag lärt mej av han, Börje. Att ljuga med, för det kunde jag inte alls förut. Vad synd att det inte går att ge exempel på det värsta här, eller bästa menar jag, för då blir man väl omhändertagen, eller kanske mest Börje då. Det vore väl synd.

Klubbad

Efter kvällsmaten kom stora klubban. Det känns lite som helg även om det bara är mitt i veckan. Ett antal intensiva och spännande dagar och kvällar tar ut sin rätt. Fullmåne har det varit och det bidrar lite, men inte så mycket den här gången.

Och det var en skön resa hem från arbetet, eftersom det blev förlängd anställning. Visserligen kort tid framåt, men så är det nuförtiden och det kan jag inte påverka direkt. Det är bara att försöka härda ut, dessa jobbiga övergångsperioder, så blir det lugnare ett tag igen. Några veckor.

Och förhoppningsvis kommer kurvor som börjar peka lite uppåt, men när, det vet just ingen. Det är bara att själv försöka att peka uppåt. Skapa bra kurvor så gott man kan. Bra förhoppningar och optimism i lagom dos. Det försöker jag göra lite hela tiden och håller på precis just nu med det. Och nu. Och en stund till.

Idag fck jag höra att det summit en bäver nere i viken vid storstenen. Den fortsatte förbi udden och nedåt sjön. Om den är bosatt eller på genomresa vet väl ingen kanske, men jag skall kolla lite om jag ser några spår senare nån dag.

Det är rätt lätt att se om de försöker att bli bofasta, för alltid är det något träd som står och lutar då. Tänk om stora aspen vid garaget står och lutar en morgon när man skall till jobbet. Då blir man kanske inte lika glad över bävrar. Annars är det roliga djur, och det är bara att fråga Fisken om hur roliga de är.

Och bävrar är otroliga optimister. Tänk att en bäver kan tro att det går att dämma av en älv! Och sen verkligen försöker! Men vem vet, det kanske skulle kunna lyckas om den fick hålla på ett tag.

Frän rundgång ikväll

Ikväll var det lite drag på spelningen. Det har vänt lite uppåt igen.

Det ljummar i skallen än. För en månad sedan var det nära att hela rockgruppen havererade. Basisten lade ju av i höstas innan vi hade börjat, och nu senast flyttade gitarrkollegan långt bort och då blev det ensamt, må jag säga. Trummtjej, sångkille och gitarrgubbe. Så såg det ut några veckor.

Ett omöjligt uppdrag, rena mission impossible var det. Jag som ende gitarrist, och nybörjare, skulle få det att låta som en hel satans festival, kändes det som. Paniken kom smygande, som lite kallsvett och yrsel.

Grannen får komma och vara prao! Han, som även är arbetskamrat och meddelålders nästan som jag, var en räddningsplanka som tog dem med överraskning. Plockade upp sin gura av riktigt TRÄ och lirade. På en timme hann vi dock mest röra till det ytterligare, men vi bestämde vad vi skulle satsa på till nästa gång, och ikväll var det lite av comback.

Vi var nöjda och uppåt, för här fanns det igen. Framsteg och lite tryck. Det var tur att det fanns en sådan prao, som riktigt styrde upp det. Från och med nästa gång så är han ordinarie, om jag får bestämma. Det drar med sig alla framåt om det låter bättre, självklart.

Judas Priest, ZZ Top, Mustasch. Det blir bra! Vi skall ju ha tre låtar, om det bli att ställa sig på scen....

Klarlack

I går, sent på eftermiddagen, kom jag mig äntligen för att börja lacka om alufälgarna som bara har legat där i garaget, skabbiga och fula. De är fina i grunden men det är så mycket annat som skall lagas och fixas nu, så de har bara inte fått vara med riktigt på ett tag. Mopeden tex. tar sin tid, för det är alltid nåt smått att fixa, trots förmaningar om att köra lugnt. Men jag vet så väl att grejor slits, så det går nog bra....

Men jag gjorde ju slag i saken och satte igång, fast det var nästan lördag kväll. Men det dröjde inte länge förän det körde ihop sig. Mitt i processen var det bara att ila iväg för att reda ut vad som hade kört ihop sig.

Det var sonen och en av hans bästa kompisar som hade kört ihop. Frontkrock på liten väg. Buskar och kurva. På fel sida körde någon. Tvärstutt! Två mopeder med förare omkull åt varsitt håll. Krokig kompisframgaffel, men i övrigt inget allvarligt.

Förutom dumheter och faran för liv och lem! Bäst med detta var ju trots allt att de var oskadade. Vilken OTROLIG tur! Men vad svårt det var att säga de rätta sakerna, med tanke på framtida mopedutflykter. Något som verkar i skallen på sådana, i positiv riktning. Det var en sabla balansgång med att välja orden! Och jag lyckades kanske bara delvis, för det är svårt att bedöma sådant, när man inte kan stå bredvid sig själv.

När vi precis skulle packa oss iväg därifrån, kom det två crosscyklar sida vid sida, och drog upp längs den vägen i 80 knyck. Tanken om stora katastrofen, en masskrock i högfart, med blödande tonåringar for genom skallen. Jag hoppas att jag lyckades få dem att se den scenen framför sig, när vi hade vår lilla avslutning på platsen.

Kvällen avslutades med att, i ett moln av färgdimma och irritation, göra klart metalliclacken på fälgarna. Det gick så bra så att jag blev förvånad själv, och efteråt kändes det bättre. Men klibbigt om fingrarna. Det sitter kvar ännu känner jag, men lite blir jag av med mot tangenterna. Så får det bli nu. Man kan inte bry sig om allt.

Men människorna, tex sina barn är det svårt att skita i. Dem bryr jag mig om, och jag försöker klara det på de sätt jag kommer på. Ibland så går det skapligt ändå.

Hela Kvarteret

Idag är det "Det våras för kulturen", alltså öppet hus i hela kulturkvarteret mellan klockan elva och två. Buo skall tuta till lite i Colliniparken, och inviga dagen och sedan blir det en salig blandning. Prova på grejor, öppna repetitioner, hantverk och uppträdanden. Och kolbullar!

Ta med gitarren och få lektioner? Nja, inte idag för min del, men det skulle behövas. Annars är en del av området en stökig byggplats, men det blir ordning till hösten med de förbättringar som nu görs. Jag skall åka och kolla vad de har att bjuda på i dag i kvarteret, och lyssna på bra musik, av lite olika sort.

Och Buo spelar på stan som vanligt på lördagar från klockan tolv. Hoppas bara på uppehållsväder. Klart är att det inte blir så varmt som på första maj, för då var det inte läge att ha långkalsonger. Det var en stor prestation att genomlida den dagen med värme och marcher.

Violinisten skall bara vakna till snart, och göra sig i ordning, så skall jag skjutsa dit henne. Det blir visst kammarorkestern, spelmanslaget och salsabandet för hennes del. Det kanske räcker, men det förvånar mig inte ett dyft om hon klämt in ett par punkter till ändå. Det är ju så förbaskat roligt med allt sådant. Hörs.

Sättpotatis

Jag måste komma ihåg att ta upp lite sättpotatis i solen. De behöver vakna till nu, annars kanske det blir lite försenat i pärlandet. Vi har bara en liten plätt mellan stenarna, så det räcker med att sätta ungefär femtio potatisar. Lagom att ta av det tills det finns säckar att köpa. Då klämmer jag in ungefär tvåhundra kilo i lilla svala källaren under garaget.

Det är bra motion för ryggen att lasta in det, för det råkade bli bara cirka 145 centimeter i takhöjd där nere. Men potatisen trivs där en hel lång vinter och är rätt fast i hullet framåt sommaren.

Det som påminner mej att ta upp sättpärorna i helgen är ett komihåg som far och son skrev därute nyss. Hela gårdsplanen ser ut som ett potatisland. Vi var tvungna att kontrollera hur det funkade efter en service på Hondan.

Gjordes en grundlig koll av gas och kopplingsfunktionen, och om det funkade både åt höger och vänster. Det gjorde det flera gånger. Det var jag som började.

Nä!

Jag tänkte byta den trasiga gaswiren ikväll även om det skulle bli lite sent. Den small ju av idag och det var väntat. En ny var redan inköpt, vad passande!

Junior ringde på eftermiddagen och var utsatt för fullgas på moppen. Han stod och väntade på mig, borta i Vikskogen, skogen full av fällbara träd. Full gas och handtaget gick inte tillbaka heller. Verktyg fanns det inte, så: Utryckning!

Jodå, det satt fast även för mig, fast jag drog rejält i det fnasiga höljet. Efter lite klippande och skarvande där, fick han puttra hem med pimpelgas. Lite tips om att absolut inte styra samtidigt med gashanden behövdes, men annars var det lugnt, det förstod jag.

Den första pimpelgasen var viktig minns jag. Det kom som en bekräftelse, eller ett slags bevis på att man var upptagen i gemenskapen. Klarade man inte av att köra trots trasig gaswire så var man en tönt. Punkt. Trafikfara osv. var inget viktigt i samband med pimpelgas. Möjligen lite viktigare den här gången, men bara lite.

Efter "Solisternas" på musikskolan och hockyn blev det lite väl sent att fixa till den, men det skulle visst gå bra trodde jag. Men jag somnade från matchen, och när jag tog mig an problemet, sent om sider så stupade det på en skadad packning ovanpå trotteln och en för lång låsnippel. Det var för segt i min skalle för att lösa det så sent så det reparationsförsöket avbröts snabbt.

Men när jag kommer in igen så får jag beskedet: -Men han skall åka buss i morgon, för det har han bestämt själv.

Vilken bra unge! Det förstod väl han direkt att det måste garderas med buss när jag skulle laga. Men han var nog mest snäll, och mindre krävande den här gången, och det av verklig hänsyn till sin trötte far.

Han pressar inte på lika envetet nu för tiden, och begär att man skall trolla med knäna trots att det är omöjligt med saker ibland. Och han vet att jag försöker så gott jag kan och orkar, och nöjd det är både jag och han med moppen. Det är riktigt svårt att komma på något att klaga på nu för tiden har jag märkt.

Grattis kollega!

Glad överraskning ikväll i E-Ljusnan/Ovanåker.

Men det var väl förbaskat kul, Evy! Köp så många motorcyklar som du behöver, men å andra sidan är det materiella saker, fast roliga. Huvudsaken är att det mås bra.

Jag blir så glad för din skull. Och jag hoppas och vet att du är ändå gladare, för det är du ju jämt. Men vad tänkte du då vi satt och spånade om lotterivinster på arbetet? Var det inte precis det som var på tapeten, i mina fantasier? Och du lyckades hålla tätt ändå. Fan vad du är lurig.

Dragspelseffekten

Så går det ner, så går det upp, så går det ner, så går det upp. Sen så går det ner, så går det upp, så går det ner..... Som en äkta Jularbolåt går det, men med pysbälgar och otakt.

Uppåt var det när jag kom tillbaka på gamla arbetet. Jag var visserligen bara lovad en kortare period så länge, men uppåt var det. Sedan kommer nästa strof, och alltså går det ner. Det kändes lite mer av det idag, när Direktören pratade på informationsmötet på förmiddan. Man kände av den osäkerhet som man helst önskar skall vända så sakta, till lite mindre osäkerhet och så vidare.

Men det verkar vara en svår balansgång i företaget nu. Besparingar, indragningar skall balanseras mot att det måste säljas tillverkade grejor samtidigt. Allt som man kan få ut, måste ju ut. Var skall ribban ligga? Alltså den här månaden. Eller veckan? Korta perioder, nya bedömningar, uppåt eller neråt?

En riktig bergstur att driva företag nu, och att vara anställd. Svettig och påfrestande, med dålig karta och utan vetskap om vad som finns bakom nästa svacka. En ravin till eller lagom brant motlut bara?

Vad tokigt det blev nu! För det går ju lättare att gå neråt? Men det var ju inte meningen att tänka så heller.

Vi måste nog försöka gå uppåt ändå, hur brant det än är. Lagom högt räcker, så det blir lite finare utsikt. Man skall hitta sina utsiktspunkter. Där kan man vila och planera. Och man kan se hur bra det kan se ut, även om det är på lite längre håll.

Andra vågen

Jodå, de kom idag med. Två glada grabbar, utvisade på två dagar från skolan, till en prao-upplevelse hos undertecknad med kollegor.

Pappan till den ena, en riktig chefstyp, kom släpande på dem direkt till min plats idag, med en min som sa: "Här är dom, eftersom det funkade igår, hej."

Hitt på nåt, tänkte jag, men det var inte lätt. Men räddaren Robban kom förbi och då vaknade sorteringsverket till. Katastrofala sopsorteringen, den eftersatta, där har vi det!

Gårdagen hade satt sina spår, för de var lagom mjuka idag. Men mer vågade var de, för de tordes till och med knuffas lite när jag retades med dem. Väldigt snäll var jag ändå, men de hade verkligen gjort sig förtjänta av tuffare arbete idag. Igår var det bara enkelt finlir, utan direkt fysisk ansträngning, tyckte jag, men idag hittade vi mer tyngre grejor.

Att flytta några pallar med tyngre skrot var ju inte direkt någon njutning för dem. Och fy vad det verkade dumt med sådant arbete. Det borde jag ju kunna göra själv, eller så behövdes det inte alls göras. Det var som om det inte ens syntes vad som skulle göras. Lite som halvblinda ett tag inför arbetsuppgiften.

Men det lossnade när de fick hålla på själva efter ett tag. Och det mesta lyckades de fixa, för det var inget komplicerat, som tex att knyta ihop någonting med knutar. Men att bära grejor var de oförstående till, men det gick skapligt det med sedan de hittat den berömda transportsparkcykeln. Då kunde ju den ena åka på lastflaket och hålla i lite smågrejor under färd runt lokalerna. Inte så mycket åt gången fick plats, men grejorna kom dit de skulle, förutom lite småslarv i blandskrotet ute.

De tyckte att det hade gått bra med arbetet och det höll jag så klart med om.

-Men bli inte för malliga och styva i korken för det, men lagom nöjda skall ni vara tyckte jag, för det blev en hel del uträttat. Det mår ni säkert bra av ikväll. När ni går hem halv sju!

Jag såg en liten osäkerhet för ett ögonblick, men sedan kom en ärlig replik, och det var som ett tack för gott samarbete. Det kände jag, trots att det var jag som varit slavdrivaren. Visst finns det hopp för sådana, även om det finns andra åsikter om den delen av befolkningen. Jag är optimist, tills något annat är bevisat.

Knytkalas

Det var några prao-elever på arbetet idag. Det tycker jag inte är något stort problem, utan närmast givande, och man får försöka att hitta något roligt åt dem bara. Och går inte det så får man försöka att vara rolig själv. Eller lite trevlig bara. Förhoppningsvis blev det lite av varje för dem idag, och vi hjälptes åt några stycken med dem. Det var fina och roliga människor som var på prao hos oss. Hoppas att de kommer i morgon, för då skall de få det tufft!

Men det som jag ofta slås av i sådana sammanhang, är att det som vi hm..medelålders, fan vad det bär emot, det som vanligt folk kan sedan ungdomen, ibland inte finns där i dagens ungdom. Jag har inte analyserat omfattningen, men några exempel är lite konstiga. Protester mot detta resonemang tas förresten gladeligen emot, om de visar på mitt fördomsfulla förutfattande.

Jag brukar ta ur wellpappen ur balmaskinen när den är full, och då skall det knytas åt band runt balarna innan trycket släpps. När det är ungdomar med så brukar jag fråga: Kan du knyta? Eller till och med: Har du knutit en knut någon gång? Med glimten i ögat, givetvis.

Och svaret har ibland varit: Nej aldrig.

Kan man klara sig i livet utan att kunna knyta en knut? Vad har jag missat? Kardborrband vet jag har kommit, och spännband, men vad har revolutionerat knytandet så att knutar inte behövs mer? Själv har man knutit och trasslat med allt mellan himmel och jord, för att det skulle hänga ihop, eller komma med hem. På cyklar och badmintonnät, sparkar och takräcken. Och byggt saker som trädkojor, linbanor och modellplan. Fiske brukar betyda väldigt mycket knytande om det är normalt. Bottennapp är min norm. Och det finns fortfarande skosnören, för de har jag sett slänga runt, oknutna, när ungdomen går.

Skulle vara lite roligt att se ett flottbygge på Klarälven tex. Vadå knyta? Då kan man snacka flottning.

Men hur blir det vid jul. Med alla paket utan snöre. Det klarar jag nog inte. Fy!

Svalka på kvällskvisten

Nu är det kväller. I morgon börjar en ny intressant vecka. Regn och lite rusk verkar det börja med, men det kan behövas så att vi inte blir så bortskämda.

Sommarvärmen kommer tillbaka till dem som vill ha det. Till alla troligtvis, men det behöver inte vara så varmt hela tiden. Jag är en sådan som vill ha lite lagom sommar. Lagom variation tycker jag är bra, men inte hett hela tiden.

Hur skulle det se ut. Brunt och torrt och ingen ork till att röra på sig. Inte så konstigt att de tar siesta där nere i söder. Det är jag inte avundsjuk på. Jag tycker att det är så bra som det är här. Det kunde inte bli mer lagom. Lagom många och varierande årstider. Lagom mycket vinter. Och med en krydda av köldknäppar eller hetta ibland.

Jag tror att det perfekta paradiset inte är lika hela tiden. Det är ungefär olika hela tiden. Som klimatet här hos oss. Då borde man inte tröttna på det. Nu regnar det rätt skapligt. Fräsht.

Symetrin

Idag har jag arbetat i verkstan. Det var lite nödvändigt arbete att göra på moppen.

Den såg inte riktigt ut som den skulle efter gårdagens fiskeutflykt. Han mådde nog inte riktigt bra heller unge ägaren, eftersom mopeden var lite tilltufsad redan innan första veckan med den var till ända.

Stödet och fotpinnen, som sitter med en bult i samma fästpunkt, pekade åt ett väldigt konstigt håll, och styret såg ut att behöva lite stretching. Dessutom var tanken oförklarligt nästan tom, och lite ur led på något vis. Den hängde ut lite åt ena sidan och hade släppt kontakten med sidopanelen, som hängde som en vindflöjel.

Det var svårt att få någon klar redogörelse för vad som hänt, men det behövdes inte mycket undersökning av objektet för att konstatera att den hade varit i backen på något sätt. Det var säkert riktigt skämmigt att den var lite pajad, men det var viktigare för mig att sonen var hel.

För att göra historien kortare så är det troligaste att den parkerats klantigt bara och tippat medan det har fiskats, under det att tanken sakta dränerats på drivmedel. Men det var ett sablans lirkande innan vi i princip bara konstaterade att detta var cenariot som gällde, trots sonens försök att spela ovetande. Hans idé var nog att förtränga det hela, som en väldigt liten envis struts.

Jag var bara rädd för att han hade smällt omkull rejält först, eller kört tvärstutt i något, men efter detta utredande, var det inte fallet. Och det var lite enklare att ge sig på att reperera när det inte var ett allvarligt tillbud, för det är viktigt att inget vitalt brister överraskande, i full fart senare.

Det gick att greja till det som var stukat utan större problem, så nu kan det åkas igen. Men kanske det var lite lärorikt ändå, detta med att vara noga hur man parkerar. Det som farsan har tjatat om. Mopedstöd sjunker ner i jord! Att det är ett måste med fast mark och balans. Annars ligger grejorna.

Men det var väl så bråttom med att få en wobbler i sjön att det berömda tunnelseendet tog över. Det kan göra det när man vill saker. Rakt fram mot godiset bara. Jag vet!

Bekräftelse

Jag rös. Det var bara det jag skulle säga. Och så sjöng jag lite, men det gjorde inte så stor skada det heller.

Vad?

Larmet gick som vanligt 05:40! Men jag skulle behövt stanna kvar i dimman ett tag till, det var min klara starka vilja. Men ljudet klarnade i min skalle, mer och mer.

Hoppade, eller egentligen kravlade upp som vanligt, yr i bollen mer än normalt. Men telefonen låg inte där den brukade på nattygsbordet. Men jag lyckades, efter mödosam analys, att lista ut att det var en ledig dag, och faktiskt fredag. Det var ju det jag missat, att det förinställda musikstycket plikttroget ställer upp och larmar varje vanlig vardag.

Jag somnade om lite oroligt men halv åtta var det uppstigning på allvar, för båda ungdomarna skulle iväg på sina olika ställen. Lillplutten till Buo med trumpetuten, och Långhjålmen till Körkalaset med stämband och felan. Buomarch i stan och sen till Ljusdal, och något mer ställe kanske. Lite dålig koll på det, men vi skall se och höra mer av honom i morgon på vanlig stadsmarch, som vanligt på lördagar.

Körkalaset i Höghammarhallen blir en höjdare. Det visste jag sedan länge, men husguden Bajen bekräftade det, med lite fuktiga ögon. Två kalas idag, gratis och fullsatt. Kulturchefen , hon kan ha någon biljett från återbud. Väldigt mycket "kanske" där efter.

Det kan bara inte misslyckas, och jag hoppas att alla intresserade har fått platsbiljett. Hon, den äldre arvingen av musikaliteten, skall vara med och sjunga, men även spela. De har ett litet husband med där, bestående av musiklärare från kulturskolan. Och lite stolthet lyser igenom här, för de förstärkte med en elev också. Bra att de tog det säkra före det osäkra, lärarna. De är verkligen bra på det de gör, men här såg de sin begränsning och begärde hjälp.

Skämt åsido, men det känns nog bra att få spela duett med sin lärare, i intron mm. i en fullsatt hall. Det blir fest, fest fest, så det reser sig på armar, det vet jag. Jag lovar att jag skall sjunga med, och jag skiter blankt i hur jag låter själv. Det blir alltid bäst så, annars skulle man vara bra tyst, och det är inte livets mening. Det vet jag, när jag ser hur glada körsjungande människor är.

Ingredienser från sådana här tillställningar borde komprimeras och finnas att köpa på burk som hälsopreparat. Världspatent kanske, men lyckan är ändå gjord utan dessa burkar, om man är där. Jag lovar att jag skall rysa.