Knytkalas

Det var några prao-elever på arbetet idag. Det tycker jag inte är något stort problem, utan närmast givande, och man får försöka att hitta något roligt åt dem bara. Och går inte det så får man försöka att vara rolig själv. Eller lite trevlig bara. Förhoppningsvis blev det lite av varje för dem idag, och vi hjälptes åt några stycken med dem. Det var fina och roliga människor som var på prao hos oss. Hoppas att de kommer i morgon, för då skall de få det tufft!

Men det som jag ofta slås av i sådana sammanhang, är att det som vi hm..medelålders, fan vad det bär emot, det som vanligt folk kan sedan ungdomen, ibland inte finns där i dagens ungdom. Jag har inte analyserat omfattningen, men några exempel är lite konstiga. Protester mot detta resonemang tas förresten gladeligen emot, om de visar på mitt fördomsfulla förutfattande.

Jag brukar ta ur wellpappen ur balmaskinen när den är full, och då skall det knytas åt band runt balarna innan trycket släpps. När det är ungdomar med så brukar jag fråga: Kan du knyta? Eller till och med: Har du knutit en knut någon gång? Med glimten i ögat, givetvis.

Och svaret har ibland varit: Nej aldrig.

Kan man klara sig i livet utan att kunna knyta en knut? Vad har jag missat? Kardborrband vet jag har kommit, och spännband, men vad har revolutionerat knytandet så att knutar inte behövs mer? Själv har man knutit och trasslat med allt mellan himmel och jord, för att det skulle hänga ihop, eller komma med hem. På cyklar och badmintonnät, sparkar och takräcken. Och byggt saker som trädkojor, linbanor och modellplan. Fiske brukar betyda väldigt mycket knytande om det är normalt. Bottennapp är min norm. Och det finns fortfarande skosnören, för de har jag sett slänga runt, oknutna, när ungdomen går.

Skulle vara lite roligt att se ett flottbygge på Klarälven tex. Vadå knyta? Då kan man snacka flottning.

Men hur blir det vid jul. Med alla paket utan snöre. Det klarar jag nog inte. Fy!