tisdag 5 maj 2009
Andra vågen
Jodå, de kom idag med. Två glada grabbar, utvisade på två dagar från skolan, till en prao-upplevelse hos undertecknad med kollegor.
Pappan till den ena, en riktig chefstyp, kom släpande på dem direkt till min plats idag, med en min som sa: "Här är dom, eftersom det funkade igår, hej."
Hitt på nåt, tänkte jag, men det var inte lätt. Men räddaren Robban kom förbi och då vaknade sorteringsverket till. Katastrofala sopsorteringen, den eftersatta, där har vi det!
Gårdagen hade satt sina spår, för de var lagom mjuka idag. Men mer vågade var de, för de tordes till och med knuffas lite när jag retades med dem. Väldigt snäll var jag ändå, men de hade verkligen gjort sig förtjänta av tuffare arbete idag. Igår var det bara enkelt finlir, utan direkt fysisk ansträngning, tyckte jag, men idag hittade vi mer tyngre grejor.
Att flytta några pallar med tyngre skrot var ju inte direkt någon njutning för dem. Och fy vad det verkade dumt med sådant arbete. Det borde jag ju kunna göra själv, eller så behövdes det inte alls göras. Det var som om det inte ens syntes vad som skulle göras. Lite som halvblinda ett tag inför arbetsuppgiften.
Men det lossnade när de fick hålla på själva efter ett tag. Och det mesta lyckades de fixa, för det var inget komplicerat, som tex att knyta ihop någonting med knutar. Men att bära grejor var de oförstående till, men det gick skapligt det med sedan de hittat den berömda transportsparkcykeln. Då kunde ju den ena åka på lastflaket och hålla i lite smågrejor under färd runt lokalerna. Inte så mycket åt gången fick plats, men grejorna kom dit de skulle, förutom lite småslarv i blandskrotet ute.
De tyckte att det hade gått bra med arbetet och det höll jag så klart med om.
-Men bli inte för malliga och styva i korken för det, men lagom nöjda skall ni vara tyckte jag, för det blev en hel del uträttat. Det mår ni säkert bra av ikväll. När ni går hem halv sju!
Jag såg en liten osäkerhet för ett ögonblick, men sedan kom en ärlig replik, och det var som ett tack för gott samarbete. Det kände jag, trots att det var jag som varit slavdrivaren. Visst finns det hopp för sådana, även om det finns andra åsikter om den delen av befolkningen. Jag är optimist, tills något annat är bevisat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar