Melon med lufttorkad skinka och ruccolavinegrette

Förrätt, varmrätt och efterrätt, samtidigt som man översköljs av en nästan tre timmar lång föreställning av estettvåorna. En klassisk redovisning efter terminens slit. Jag har svårt att förstå världens problem under sådana timmar, när det kan vara så fantastiskt positivt och bra.

Jag var väldigt förväntansfull och lite spänd före, just inför sådant som kan sabotera tillställningen. Men bara för tekniska problem som brustna strängar och dylikt. Annars var jag lugn som en filbunke. Men efter Vivaldis Våren och det intensiva solot så släppte det rejält och då var det som vanligt igen. Näsduk upp och stolthet och grumlig blick. Några av fiollärarna som var där, kollade efter farsans reaktion, och det blev kommentarer efteråt om "avtorkning" och "förkylning" m.m. Det bjussar jag på, så gärna.

Även hennes violinlärare sedan tio år var klart tagen, för det har övats och slitits, med glädje, under dessa år. Och jag hoppas att han är stolt som en tupp nu. Sedan vet jag att det som motiverar till det slitet inte är någon annan än hon själv och hennes glädje i musiken.

Jag var även nöjd ikväll med att hon har så bra föräldrar, och det var klar majoritet för dessa tankar ute på gården efteråt, bland alla likasinnade glada vuxna. Bara att fylla på och storskryta när farten redan är uppe.

Varmrätten bestod av baconlindad kycklingfilé med rojomojoglacerade ugnsbakade rotfrukter och rädisor på salladsbädd, samt foccaciabröd.

Desserten till kaffet var en choklad-kladdkaka med kanderade havregryn och solrosfrön serverade med citrusfraiche. Tack, hotell och restaurangprogrammet för smaklig måltid.

Både sådan kvällsmat och superb underhållning, en helt vanlig tisdagkväll. Vad kan bräcka det i morgon? Det finns faktiskt en liten, liten chans, för allt är möjligt. Men då måste det till ett otroligt positivt tänk, så jag laddar.