Dragspelseffekten

Så går det ner, så går det upp, så går det ner, så går det upp. Sen så går det ner, så går det upp, så går det ner..... Som en äkta Jularbolåt går det, men med pysbälgar och otakt.

Uppåt var det när jag kom tillbaka på gamla arbetet. Jag var visserligen bara lovad en kortare period så länge, men uppåt var det. Sedan kommer nästa strof, och alltså går det ner. Det kändes lite mer av det idag, när Direktören pratade på informationsmötet på förmiddan. Man kände av den osäkerhet som man helst önskar skall vända så sakta, till lite mindre osäkerhet och så vidare.

Men det verkar vara en svår balansgång i företaget nu. Besparingar, indragningar skall balanseras mot att det måste säljas tillverkade grejor samtidigt. Allt som man kan få ut, måste ju ut. Var skall ribban ligga? Alltså den här månaden. Eller veckan? Korta perioder, nya bedömningar, uppåt eller neråt?

En riktig bergstur att driva företag nu, och att vara anställd. Svettig och påfrestande, med dålig karta och utan vetskap om vad som finns bakom nästa svacka. En ravin till eller lagom brant motlut bara?

Vad tokigt det blev nu! För det går ju lättare att gå neråt? Men det var ju inte meningen att tänka så heller.

Vi måste nog försöka gå uppåt ändå, hur brant det än är. Lagom högt räcker, så det blir lite finare utsikt. Man skall hitta sina utsiktspunkter. Där kan man vila och planera. Och man kan se hur bra det kan se ut, även om det är på lite längre håll.