Ruskvädret fortsatte in på kvällen, som vanligt, men vi förberedde oss trots det, genom att göra i ordning varsitt bäcköringsspö. Han har ett stort fiskeintresse, grabben, men han har väl inte riktigt kommit in sej i öringsfisket än. Det beror mest på att det krävs lite geografiskt kunnande och även lite vant sällskap, men det går så klart att lösa. Jag kan ju offra mej:)
Jag avsatte lite tid på spötillverkningen först. Här får ni tipset. Ett billigt bensinmackspö, ca tre meter långt, som byggdes på med enkel liten pimpelrulle längst bak, bakom handtaget, och fastsatt på en fasttejpad trästicka. Och invändig lina! Fenomenalt! Detta för att kunna variera linlängd, men utan att trassla med utvändiga öglor och att haka fast linan i grenar. För grenar och sådant är ju förutsättningen på nåt vis, för bäckmete.
Det svåra var bara att få linan genom toppen på spöet....Ut i det fria....Men det finns små sågblad...Spötoppar är ihåliga.... Stumpen med öglan kan återanvändas....Tejpas bara fast på sidan om....Funkar bra som styrning, den toppöglan..... Och voila! Det funkade visst! Precis som det var tänkt. Men jag trär inte igenom lina ute i skogen, för det krävdes hjälp av en dammsugare för att få igenom den.
Nu lättade regnet lite framåt åttatiden och vi rafsade ihop lite metmask och drog iväg uppåt Finnskogen. Det var inga problem med att hitta till bäcken, för jag har provat där förut, med varierande resultat. Och det är huvudsaken att vi får prova på, för kvällens eventuella fiskelycka var inte det viktigaste, kände jag.
Jodå, det fanns lite småöringar nedströms vägtrumman, och det stod inte på förrän det blev en premiäröring uppdragen. Inte så pjåkig, faktiskt. Glad, och säkert med en skön känsla fortsatte han fisket, koncentrerad. Och vi blev mer och mer blöta, dyngsura, på byxbenen men inga problem med sådant. Nu var vi i en annan värld en stund.
Och jag fick en själv! Och en till. Och han fick en till. Och vad mörkt och skumt det blev undan för undan. Till slut visste jag inte om jag metade på land eller i en gran. Eller om det var mask på kroken eller inte. Jag satte med yttersta svårighet på nytt bete, men bara på känn, för nu var klockan nästan elva, och det var dessutom riktigt svårt att se var man satte fötterna.
Nu går vi hem, sa vi nästan i kör. Helt överrens var vi, och nöjda. Egentligen var det en liten och lätt fångst, och de kanske kunde ha fått varit kvar där i bäcken. Som tur är så fylls det på snabbt på deras ståndplatser. Någon ny tar över och växer till sig, där maten virvlar in mot bakvattnet. Sakta växer de, bäcköringen, men så länge de har skydd av vegetation och vilplatser så går det att meta lite, med gott samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar