Dispens

En helt godkänd dag. Den var väl bra, sådär. Blev lite trött nån stund kanske. Ja lagom. Snackade en del, visst. Jättetrevliga människor och jag, visst pratade vi och hade det bra. Sen åkte jag och försökte spela lite. En stund. Småkul. Det går väl framåt. Men.....

Jag begär dispans från humor och positivitet en stund! Beviljar den själv!

Jag skäms så fruktansvärt! Skäms för att kalla mej vuxen! Att man skall behöva skämmas för att någon sjuk jävla vuxen beter sej svinaktigt mot barn. Men skulle denna typ av beteende kunna utrotas för att man skämdes, då skulle jag ta på mej det uppdraget, hela dagarna! Men hur blir det så där med någon?

Jag tar in väldigt djupt, en sådan berättelse. Kanske lite parallella känslor till egna barn, om de skulle bli utsatta. Tankar, planer, hämnd, rädsla och mycket mer kan snurra, snurra, snurra, snurra, snurra, och vissa gånger stannar det inte. På länge. Jag bara hoppas att den sjuke mannen får sin behandling, den behandling som botar honom.

Och vad säger man om barn? Iblad förstår man inte att de klarar av detta sjuka som världen förser dem med. Jag önskar bara att alla barn blir bra vuxna, och är lyckliga barn hela tiden tills dess. Ibland skulle man vilja vara ett barn igen. Då kunde man lära de vuxna hur barn vill ha det.