Jag hör röster

Idag var det verklig vårkänning. Snön på vägar och gårdsplaner tuggas lös av bilhjul, och gången upp mot brokvisten är snart helt bar. Och framför garageporten ökar den bara ytan med nån halvmeter i taget när solen ligger på en eftermiddag.

Vintern sjunker undan, men på hustaket, och konstigt nog på södersidan, är det en envis ansamling snö kvar, som bara sakta glider och smälter sig neråt. Jag trodde på ett tidigt rejält ras som vanligt, men nu blev det förlängning i den matchen. Men den kommer att avgöras rätt snart, för jag har sett tendensen. Det börjar bli lite hängigt. Men talgoxen hejar på. Eller så hejar han bara för att träna sin stämma inför hårda matcher kring sin trekantiga holk.

I år byttes det taktik. Istället för att överraskande braka rätt ner på backen vid första bästa töväder, häftigt platt fall, tog snön istället och gjorde en överrenskommelse med brotaket om samarbetsavtal. Sakta gled den ner utefter hustaket tills den fick stöd mot snön på entrétaket. Där stannade den upp och samlade styrka. Smälte lite på dagen men frös till och blev stark på natten. Där har bildats ett starkt förband mellan två parter med samma intressen. Att klamra sig fast så länge som möjligt, trots detta hopplösa läge.

Det är skönt att det inte finns nån egen själ i en vanlig ansamling av nederbörd på ett tak, men det går ändå att roa sig lite med friare fantasier om naturens förmåga till att forma. Och fundera lite på hur enkla fysiska lagar påverkar vår utsikt, och kanske vår insikt. Massa, densitet, hållfasthet, smältpunkt och friktion är begrepp som stöttar mej i min tillvaro, istället för andliga väsen. Och som förskönar genom skulpturer med kortvariga föränderliga former, till exempel i sand eller snö.

Ibland tar naturen tid på sig, både i skapandet och i avvecklingen. Tillverkar lite hållbarare grejor som inte bara finns på nåt foto i mobilen, utan som det går att återkomma till fler gånger. Det är kanske det som skulle kunna kallas för kvalitetsprodukter om det hade gällt shopping.