Stöttålig

Vårvindar och vårtorka. Torrt i luften är det, efter tidigare kondens i vinterkylan. Det är då man blir mest ovänner. Med bildörrar och glada snabbhälsande hundar.

När jag stannade på grannens gårdsplan, kom lillfian som vanligt. Jag hann ju inte helt ur bilen, och inte alls ladda ur mej. Har inte riktigt vant mej än i år att det blir värre så här vid vårkanten.

Liten glad hundnos mot elektrisk hand. Det kan inte kännas roligt i nosen då, i detta känsliga instrument. Men hon ryckte inte till ens, eller lät nåt. Jag tror hon var lite van. Men hon blev som förstelnad med öronen infällda och slickade bakåt. Hon såg ut att tänka många tankar om denna företeelse som kom i plåtburk och stacks. Kompisar förut, men nu sticks han! Såg nästan skamlig ut, lillhunden, som om hon trodde sig blivit bestraffad för nåt. Jag såg att hon inte förstod vad jag menade då. Stickas när man skall hälsa?

Jag vet att dåligt samvete inte ger mig så mycket, men jag provade det lite ändå. Det gav inget nu heller. Men sen var vi kompisar igen, även om det tog några minuter. Det är riktigt att markera lite missnöje ett tag, så att den stöten slutar med dumheter.

Stöt på stöt. Varje gång jag kliver ur bilen. Är jag så elektrisk själv? Hoppas att det är jag som är positiv ändå. Och bilen är inte direkt negativ heller. Kan man ta en multimeter från Klas Ohlson och kolla hur det är? Och jag skall sätta en liten påminnelse inne på dörrhandtaget om att stänga av strömmen, alltså ladda ur på lämpligt sätt. Det får bli jag som tar stötarna som vanligt.