Uppdaterat dojorna

Det där halvdussinet träskedarna som jag tycker så mycket om, gjorda av enträ, har en speciell betydelse för mej.

För länge sedan var ju sådana bara nödvändiga bruksföremål, men sedan hängdes de kanske enbart upp som antikviteter på en vägg eller lades i en låda, och bra var väl det. Jag tycker också att sådant skall sparas.

Mina skedar är inga antikviteter, utan är gjorda i modern tid, av min morfar. Han drev en liten affär, men hade bland annat slöjd som hobby och avkoppling, de få stunder han hade tid över.

Och det har jag alltid gillat, att slöjda och att se morfar slöjda. Och lyssna på hans resonemang och idéer. Han var finurlig, och hade säkert tänkt rätt mycket innan han satte igång. Han hade känsla för träbitar och ämnen som blev till skålar och tråg, eller askar och burkar. Och många slevar, skedar och liknande saker efter honom finns det, som jag använder här hemma. Det ligger några i lådorna än, färgade av syltkok m.m.

De här speciella skedarna var jag med när han gjorde. Och egentligen ute i skogen på en stubbe, vid den lilla stugan, den sommarveckan. Med enkla vektyg varav en del hemmagjorda små specialiteter. Att se hur det växer fram någonting, när spån efter spån täljs bort. Och att få lära sig det grundläggande, de viktigaste små kunskaperna, det var lätt då för mej.

Och det är först nu som jag verkligen förstår varför han var så intresserad, duktig, och verkligen visade sin skaparglädje. Det var inte alls för att få beröm eller något sådant, eller att göra en fin sak bara. Utan jag tror verkligen han var nöjd med det han gjorde. Nöjd med sej själv. Det tror jag är den bästa drivkraften. Inte prestera för andra. Inte ens för en själv. Utan när man ser ett resultat, så kanske man kan fokusera på sin känsla, inte på vad man ser på en pryls yta.

Idag köpte jag vinterskor. Jag är nöjd med mej, och min timing.