Anfall!

Dagens bästa? Självklart chefens värsta skrattanfall i modern tid. Hon kanske inte har så mycket att skratta åt på arbetet, men det var ett härligt smittande ljud, och stämningen höjdes flera våningar. Man tar tillvara varje gnutta av sådant nu.

Kompisen undrade lite hur det var och så, när han ringde. Ja, oklart sa jag sanningsenligt. Och det är klart han håller tummen, lika som jag gör, för en bra framtid. Både för mej, honom och ta mej fan alla håller jag tummarna. Istället för att engagera sig i några enstaka som har det lite kymigt kanske man skall göra någon generellt svepande måbraönskning, för det är som en stor epidemi med att må dåligt och vara nere, eller vara irriterad och trött.

Jag skall satsa på en ny karriär, helt klart. Det borde kunna gå att bli proffessionell medmänniska. Det är bara sättet att ta betalt utan att det verkar girigt och fult som fattas. Nån idé?

Men det är inget problem som det är nu heller, med att vara mer ideell. Det gör inget att några kan följa efter och söka tröst, som om de var små ledsna hundvalpar. Jag känner det som att jag har kommit en bit med mej själv ändå, när andra kan vilja prata av sig om sitt. Jag har inte lovat något och slagit dunster i någon, men jag säger saker rakt på ibland. Jag tror att det är bra att våga säga rätt tuffa saker istället för att mesa till allt.

Och ibland måste man visa sina egna ärr tillbaka som exempel eller förklaring till deras smärtor. Det kan aldrig skada, utan tvärtom. Passa på och hjälp dej själv, säger jag till mej själv. Jag är väl inte heller ensam.