Gamla rishögar

Skulle man kunna jämföra sig själv med en bil? Det måste finnas något bättre än det att ta som exempel, men en bil är vanlig och bra att ta till. Ibland måste jag jämföra saker, eller ta något som exempel för att själv få lite distans eller för att försöka få mer förståelse i ett resonemang. Men det kanske är otroligt dumt att jämföra sig med en bil?

Min gamla skorv är ingen racer i vanliga fall, men ibland kan man leka det och det funkar. Han hänger med liksom. Men mest användbar är den till vardagslunken, i huvudsak till att frakta några rövar rätt upp och ner någon sträcka. Från A till B, och tillbaka med. Och den är inte rädd för att skita ner sig genom att bära lite rammel och last. Skaplig förmåga att ta sig fram, och alltså inte så noga i vilken teräng den segar sig fram i, trots lite klen motor.

Den har sina egenheter och brister, och vad kan annars vara att vänta av en sådan sliten skrutt, men det mesta har man lärt sig att hantera. En lös fönstervev kan man vara lite försiktig med så funkar den för det mesta. Och trög i styrningen kalla mornar, vem är inte det? Knackar och rasslar ibland när dagsformen inte är den bästa, men startar oftast utan startkablar och bogserlina.

Sliten och skabbig, javisst. Och inte så fin, för det finns skapligt med rost, repor och stenskott, men det kanske inte gör funktionen så mycket sämre. Jag har aldrig brytt mej om fasaden i första hand ändå, utan mer om det inre, själva hjärtat och kanske nyttan och det praktiska. Det som funkar till vardags, med lagom underhåll, det duger bra åt mej utan att det måste glänsa.

Jag har faktiskt brukat vaxa den ibland, även om det inte är det viktigaste för den. Men den förtjänar det ändå, på nåt vis. Att få känna sig lite fräsch, och sen komma ut på finåkning. En rejäl avrivnig och lite småputs kan göra underverk, och håller ett tag. Men, okej det blir rätt sällan när jag tänker efter. Det kanske skall vara lite mer sådant, för det är inte bara en plåga att hålla på heller.

Men det som jag inte slarvar med är det väsentliga. Vissa saker skall man inte fuska med, för då tar förfallet över. En skvätt ny smörja är ett måste för att undvika utslitning av en redan sliten yta. Det tas tacksamt emot, det riktigt känner man, liksom en lagom pys i de däck som börjar däcka. Någon glapp liten ledning som trycks fast lite bättre, gör det kanske lite ljusare.

Det är nog dags att ge den en klapp i morgon bitti, och lite havre. Det kan den behöva, för jag behöver åka en bit då och den får inte bli sur i något motlut. Den får nog en klapp nästan varje dag, gamle Brunte. Och utan att sparka bakut.....men....Nu har jag börjat jämföra med en häst! Vad det spårar ur jämt!...Ja, som ett tåg...