En stor sten

Grottkvinnan stirrade fascinerat på bilden framför sig. En gul bil kan vara nog så intressant en tidig morgon, nyss kommen från den stora grottan.

-Grottmänniska, detta är en bil! utbrast jag muntert, och sedan började den ovanliga dagen på vanliga stället.

Det kan visa sig, först efter ett tag, hur skumpigt det skall bli vissa dagar. Oddsen var sådana idag, efter nattvak och stressmoment före och under helgen. Det var inte av det allvarliga slaget, men en nog så god blandning, som liknade virrvarrgrötvispröra. Liten halväcklig maträtt som inte finns som tur är. Det rörde om rejält i matsmältningen, och frestade på.

Blandningen av uppmuntrande påhopp, dålig mage, en kniv i ryggen och sångunderhållning under lödning, kryddat med lyteskomik räddar dock en sådan dag. Det ger ett positivt färgat avtryck, inget svartvitt negativ. Vilket dårhus! Härligt! Ett lugn och en liten slags inre frid infann sig sen lite otippat, tack vare de faktiska små händelserna, och lite sortering framåt eftermiddagen.

Jag varken vill eller orkar smyga runt, eller bära runt, eller gömma undan tigande. Det är bättre att pysa ur, så snabbt och ärligt man kan. Inte riktigt allt skall man släppa ur, men ut med det som hjälper mej, och som samtidigt kan vara till nytta för fler. Till och med en grottmänniska kan förstå sådant, för det såg jag i ögonen.

Grottmänniskor är inte dumma. De hittar energiskt alltid nya ingångar, och förhoppningsvis utgångar. Fixar och jämnar till, i hård granit. Hugger ut ett helt garage med plats för en gul bil.