Degmaraton varv fyra

Det är en bra dag för att torka tvätt. En sensommardag med skön vind och bra temperatur. Jag, som säkert de flesta andra, kollar av lite inför vardagen som kommer, tex. genom att se till att ha kläder och kanske något mer i ordning. Det går mest på rutin, utan att man behöver tänka på det ens i vanliga fall, men det känns annorlunda idag.

Det är svårt att göra något vettigt ute i det fina vädret, och svårt att koncentrera sig på vanliga skitsaker. Både på gott och ont faktiskt. Det är lite speciellt att ha någon sorts förväntan och pirr i kroppen som kanske, alltså kanske! utmynnar i något positivt. Positiva känslor och tankar, det kan jag ge mej själv, men det kommer hela tiden upp tvivel om vad som kommer, vad blir nästa besvikelse, vad skiter sig nästa gång på ren svenska. Men dämpar det när det bubblar upp mot kanten, det gör jag.

Det är svårt att gå balansgång mellan överoptimism och att ligga för lågt. Ligger man för lågt hela tiden har man väl inte så roligt mellan de små eventuella ljusglimtarna, och överoptimismen drabbar väl en ofta med stora platta fall. "Lagom är bäst", men hur vet man hur lagom ser ut när svaret kommer sen? Erfarenhet kanske, eller magkänslan? Det borde väl jag ha, men jag tvivlar...

Jag har tvättat och hängt på tork i dag, och stämt av lite inför morgondagen så nu är det lugnt....? Och så har jag tagit reda på en eländig personlighet som var totalt nere. Han bara la sej i hängmattan en blåsig dag nyss, och gav upp. Såg ut som en trött klubbad kolloss som inte ens fick plats där, i den sköna hängmattan. Tre humlestörar som gav sig i vinden och pladask så låg han där utmattad. Idag hade han torkat på lite så att vi kunde palla upp honom provosoriskt, men hängmattan den tog vi in. Det var ju ändå inte rätta storleken.

Nu skall jag chocka mej själv med att vara positiv över något ute! OOOH vad gräset har växt! Men vad det skulle ha klippts! Oj vad jag måste suga på den karamellen ett tag till. Och så var det alla bär som mognar fortare än man hinner med dom. Det är väl tur att det inte är tvärtom, så att man måste stå och vänta vid busken. Det skulle inte jag klara av.