Ett litet avbrott

Och här var det folktomt. Ensam i huset är jag och jag har just städat lite.

Bara några gigabyte på disken som fick respass. Rätt många faktiskt. Jag tvingade sonen att städa först. En ansenlig mängd med inspelad tv tvingade jag honom att kassera. Och därför var jag själv, rättvis som jag är, tvungen att röja i mitt förråd och då rök det mer gammal tv. Körslag, film och sådant som råkade vara intressant på den tiden. Sportsändning från förr? Jättekul att titta på....Så tråkigt kan ingen ha.

Tre ynka långfilmer sparade jag, men det vet inte sonen om. Dessutom väldigt speciellt extremt viktiga filmer, som inte ungdomarna förstår sig på:) så det har han inte med att göra. Förresten så behöver man inte spara mycket på burken här hemma för det finns bra och mycket film att låna på bibblan. Riktigt bra, om man inte måste ha det absolut pinfärskaste jämt. Vi lånar en trave lite då och då. Och jag tittar sällan.

Nu är storgrabben ute i garaget och dunkar och skramlar med något viktigt. Jag tror att det är någon grannkompis med, men jag har inte kollat. Det enda som märks är att det pågår något arbete ute i garaget. Jag känner igen ljuden från lite lådor, verktyg och stålpallar. Genom väggen hörs lite svagt mumlande och ibland ett lite positivt utrop. Kanske när en bra idé har anlänt. Och ibland hörs en bolltuta, men det är väl bara som ett pikant inslag i arbetet, eller kanske en uppskattande signal om att man är nöjd med något. Jag hoppas det.

Det var ju enkelt att fixa! Kom bara på det precis nu när jag skulle spara ner. Tut i bollhornet! I morgon sätter jag bara i två löjliga säkringar. Men det är konstigt att man helt omedvetet släpar runt småsaker i skallen och fixar till det utan att behöva trycka på någon knapp eller så. Popp.