Meningen var ju

Allmänhetens åkning var inget för mej..idag. För kallt.

Jag har inte snörat på mej skridskorna en gång under den här säsongen. Jag har kommit av mej. Förut om åren bodde man där, på och vid bandyplanen och i sliprummet.

Det var ett evigt pysslade med allt mellan himmel och jord. I både pojk-, flick- och damlag. Tröjor, hjälmskruvar, klubbtejp, peppning och skojande....koner, bollar, åka buss, bära och bära och bära grejor till borta matcher, långa resor till bortamatcher... dit inte alla gånger ordinarie dam-tränare och lagledare orkade resa. Materialare-jag blev tränare och satte upp en fjortonårig reservmålvakt som lagledare. Vilken stab!

Vi gjorde då årets match mot bästa motstånd och höll nästan på att vinna av bara farten, trots bara en halvskadad avbytare med oss. Busschauffören bar våra grejor som en krokig packåsna. På den tiden var sport intensiv.

Och man tog förlusterna på rätt sätt, för det var viktigt. Vi var där för ungdomarna, inte av något annat skäl som är allt för vanligt. Sitt eget förverkligande? Jävla avart! Nej, jag förstod nog varför det var så viktigt att offra lite tid på verksamheten.

Nu pratas mycket utslagning, toppningar och krav. Vem vill styra ungdoms och barnverksamhet i sådan riktning? Jag trodde att nästan allt som man gör blir bäst av en inre drivkraft, istället för piska och att skrika högst medan man som slavdrivare slår sig för bröstet.

Jag slår mej för bröstet medan jag skjutsar dem till allmänhetens åkning. De är där för att de kände för det. Ingen skrek dit dem, och skäller ut dem för en missad passning. De har det bara jäkligt kallt och roligt.