Schwonk....stön

Det är helt makalöst vad bra det går att laga gamla bromsar. Jag tar väl framänden först? Swisch! Rostlösning och sen riva! Bort med belägg och tre dåliga bromsslangar...och så följde det med en rostig runddragen luftnippel och två bromsrör av bara farten, men så blir det. Fastrostat! Skrot av det!

Och därbak är det väl samma sak? Bedömer det som bromsbeläggen, och handbromsbackarna på en gång, och...kanske ena skölden, och ..jäklar..skivorna med. Helt slut på den ena! Då är ju säkert oket skraltigt och kärvar. Det blir spännande. Går de trilskande kolvarna igång efter en behandling?

Allt som jag tror att jag behöver ligger redo, men sanningen är att det inte var så lätt att riva. Det sa inte alls swisch eller rassel tills allt var bortplockat. Önsketänkande. Det sa gnirk, gnäll, pust och stön. Bänt och trögt, men även rätt kallt och kladdigt. Dumsnål på värme och rengöring kan tänka. Sen är det ju vinter, och det kan inte jag ta ansvar för. Det var nån annan...

Det är nu man kommer på sig med att vilja gå in och pusta, ta sig lite ätbart och vila ögon och halvtrött skalle. Vid nästa pass där i halvkalla garaget säger det inte heller swosch eller nåt liknande. Det blir några pust och stön, men sen trallar det på i eftertänksamhet. Det blir bättre så.

Det var väldigt mycket eftertänksamhet för en stund sedan. Just precis på vippen att jag blev rätt trött på det hela. Men som sagt...en lagom strategisk paus räddar det. Eller så kommer jag av mej helt i stugvärmen? Nu blev det svårt...men jag chansar på en rejälare uppladdning och att inte gå på för tidigt i andra halvlek.