Prata

Det kommer in en och annan bekant för ett välment besök. Blommorna i näven är inte det viktigaste, men så brukar man göra. Man tar med sej sådana för att det är ett bra sätt att meddela att man bryr sig. Lite standardiserat men praktiskt. Och är det inte någonting alla förstår, alltså till och med jag?...men det är ändå besöket som är själva saken, även om fina blommor visar viljan på ett bra sätt.

Jag försöker rätt ofta att gå en väg utan dessa normer eller symboler, men det är förbannat svårt. Försöken att komma på något eget, som jag står för och vill göra, som bevis på uppskattning, eller mitt deltagande i sorg, brukar sluta med det vanliga ändå. Feghet eller brist på fantasi ställer till det, men jag vill göra på andra sätt om det går. Jag avviker gärna från standarden om det känns rätt.

Ett bra möte mellan människor behöver inga symboler, eller bjäfs. Det kan dämpa det hela, visst. Om vi vill och behöver det.

Men om det är fritt från krusiduller och krimskrams måste man göra något annat av det. Det är det jag vill göra. Då får man gå på djupet istället, och öppna på ett annat sätt. Jag har svårt med släthet och yta. Önsketänkande?...nej, ambition kan vara ett bättre och positivare ord, även om resultatet blir obefintligt.

Ja, men fundera kan man ju. Ny standard? Nej, ingen standard...det sa jag väl inte? Bara nåt eget som vanligt.