Pappersarbete

Jag stoppar på mej några gamla hederliga tygnäsdukar och lyfter den tunga och väl sydda ytterrocken av klädgalgen. Att sådant tungt och rejält tyg kan kännas så lätt att bära trots att en våg skulle protestera? Det bestämde jag säkert långt tidigare. Det går att bära saker på olika sätt.

Väl påklädd och klar känns det inte alls särskilt besvärande. Lite kallt -men friskt. Det blir ju bra det här.

Jag har redan tänkt på allt fint som kommer att ske under en sådan nödvändig stund, och inser samtidigt att andra kan ha det så jobbigt! Framtiden blir jobbig...känner man så..? Och så kan man känna att det som varit har varit underbart...bra att det varit bra..? Inte underligt att det är lite jobbigt i skallen. Olika jobbigt.

Jag funderar inte så mycket på ljus, blommor och ritualer som ändå är något av standard. Det finns där. Nej, mer på vilken musik, trovärdighet och individernas gemenskap som finns med på programmet. Registrerar unika känsloyttringar -men känner samtidigt att programmet delas.

Det var bra att få dela det fina programmet, jag med tygnäsdukar och andra med pappersdito. Efteråt samlade jag upp en rejäl pappersboll från bänkraden och tänkte lite på varför de kastat så många. Jag visste såklart redan varför, men det var bra att tänka på det.

Mina kära vet sedan tidigare varför jag oftast kör med tygnäsdukar...Det är bara av gammal vana! Jag behöver dem titt som tätt! Det blir små bollar! Och de gör mjukt och lätt samma jobb.