Att hissa rätt segel

Så gäller det att samla sig lite. Stämma av det hela och landa på fötter. Stannar man kvar uppe i det blå, så vet man inte var det bär.

Det har varit, och är, en spännande tid. Uppåt ibland och ner och vänt vissa stunder. Obestämt och vilset ovant. Fast egentligen inget nytt, för det är ju så här det är. Man kan inte ta något för givet.

Några, egentligen futtiga veckor, utan chema och struktur kan räcka just nu. En tragglande tid med att få vettiga saker att göra och att hålla humör uppe. Jag har lyckats skapligt med denna vrångskalle själv, om jag skall skryta lite. Inte så mycket på grund av praktiska resultat och händelser, men humörmässigt kunde man ha befarat att det skulle bli sämre. Sen vet jag ju väldigt väl, att det är bara närmaste framtiden och knappt det man kan bedöma. Själv är man en liten del, en liten röst, en liten person, i denna stora cirkus, där man klamrar sig fast i det som känns stadigast.

Det kommer säkert fler osäkra, jobbigare, liknande perioder, men kanske det har gett mej någon nyttig erfarenhet till framtiden, detta som varit, och som är just nu. Jag skall försöka vara så ödmjuk som jag kan, för i de här tiderna är det mycket bekymmer och tråkigheter för folk. Jag önskar mest av allt att alla får vara friska och helst nöjda med sig själva, utan att för den skull vara självutnämnda världsmästare. Lite självironi kände jag nu, men bara lite. Det slår jag ifrån mej rätt kvickt.

Men tänk att träffa sådana människor som gör tummen upp åt en ibland: Vilken förmån!