Katalysatorn

Någon stor diktare försöker jag inte bli. Men leka med ord kan vem som helst prova. Det är skitkul att skriva en massa blaj som blir som det blir bara.

Nu råkade det vara lite krångel med tangentbordet som gav omvärlden en liten vårlig ramsa. Det är inte så lätt att komma på vad som krånglar. Dåliga batterier eller nåt som skymmer det trådlösa kan jag väl klara ett reda ut. Men det är något obestämt krångel med bokstäverna. Tror jag, eller så är det jag som är bokstavsblind på nåt sätt.

Det är precis som att vissa dagar är det en vrång bokstav som inte vill vara med. Nästa gång är det någon helt annan eller flera samtidigt. Som någon förkylning som går runt och återkommer.

Jag höll bara på att försöka komma på om det var någon särskild tangent som krånglar ofta och skrev lite surrigt på prov. Förra gången var u lite lynnigt så då körde jag på lite med det så fort jag mäktade med. Och då blev det bara en fjantig u-ramsa som jag log lite åt själv. Funkade visst rätt bra ändå, u. Men jag kastar ju inte skräpet på direkten, utan kollar om det går att använda det till nånting.

Det finns alltid användning för sådant eftersom han bara suger åt sig, allt informativt eller rena fiktionerna. Det litterära svarta hålet Börje. Min räddare i nöden, som tar hand om allt skräp jag spottar ut om bekanta och obekanta begrepp, om tekniska fantasier och experimentella katastrofer.

Och alla planer om fantastisk revanch eller gruvlig hämnd, affärsidéer som man spånat om, det tar han hand om, och försöker säkert verkställa med, den stollen. Stackars värld, vad har man nu ställt till med.

Sedan så har han varit sju resor värre själv med alla sina upptåg, men det vet alla. Men lite kanske man underblåser lågan. Är det värt det, kan man fråga sig. Tål världen mer belastning. Eller kanske det är just detta den behöver för att reka igång?